Johanna Engström började träna sent, i 15-årsåldern. Men efter det har hon inte suttit still alls.
Middagsbestyren är i full gång när jag hälsar på i det röda huset utanför Enstaberga. Äldsta sonen Vidar skickas ut för att hämta morötter och lök, Johanna har börjat göra fisksoppan och lillebror Eskil kommenterar vad mamma säger från ett annat rum.
Liv och rörelse och det är just så familjens vardag och helg ser ut.
– Det är egentligen inget konstigt. De har fått hänga med hela tiden. Nu springer och cyklar de själva, säger Johanna.
Johanna har själv en landslagskarriär bakom sig som orienterare men tävlar numera mest i traillöpning och swimrun, även om hon leder barnträningen för OK Hällen.
Men den egna träningen kom faktiskt in lite senare i hennes eget liv.
– Jag växte upp på en gård så jag har alltid rört på mig. Men till min första orienteringstävling kom jag i högklackat och plockade mest blommor. Jag började inte träna på riktigt förrän jag var 15.
Att barn är mer begränsade i dag håller hon med om.
– Vi bor bara tre kilometer från skolan och vägen är fruktansvärd. De kör väldigt fort och de kör så nära. Jag var ute och sprang på lunchen och det var riktigt otäckt. Vi cyklar oftast till fotbollsträningen och då cyklar jag med dem, men jag vågar inte släppa iväg dem själva. Det är inte dem jag inte litar på, utan bilisterna.
Det gick på några sekunder att ta sig upp till logtaket för Eskil.
Hade det funnits en cykelväg hade hon låtit sina barn cykla till skolan.
– Det är jättebra vardagsmotion så det tycker jag är synd.
Men du har inte stoppat dina barn från att träna?
– Nej, när Vidar var tre och ett halvt år så sa han: "Jag vill cykla till förskolan". Så det var bara att fixa. Jag sprang bredvid med barnvagnen med Eskil i och så cyklade han till skolan.
Johanna säger att hon egentligen aldrig haft så stora problem att få sönerna att röra på sig.
– Eskil har varit lite svårare fram tills nu, Vidar har alltid varit tävlingsinriktad. Han sa: "Mamma, jag var nästförst" när han sprang Trosa Stadslopp. Det är en magnifik inställning tycker jag. Alla tror att jag hetsar honom, eftersom jag också är tävlingsinriktad, men ända sedan han var liten har jag frågat: "har du haft kul?" vad han än gjort. I Kolmårdens hösttrail sprang både Vidar och Eskil 6,5 kilometer. Eskil var egentligen för ung, men det var inga problem. Båda är vana att springa. Barn klarar mer än man tror.
Den gamla logen att gjorts om till ett gym för familjen Engström.
Båda barnen simmar, spelar fotboll och orienterar. De har i stort sett någon aktivitet varje dag och på helgerna är det tävling eller match.
Johanna erkänner att motivationen kan tryta hos hennes barn också, men hon brukar lösa det genom att till exempel själv hoppa i bassängen.
– Många av de andra föräldrarna sitter bara och tittar på. Det är bra att visa att man själv tycker att det är viktigt att röra på sig för då är man ett föredöme för barnen.
Mamma Johanna tittar upp mot taket medan Eskil klättrar uppför repet. Hon brinner för allt som har med träning att göra och anser att det är viktigt att barn tränar.
"Paddorna" kommer fram även hos familjen Engström, vilket Johanna inte är så förtjust över, men en bra mix kan fungera bra ändå.
Familjen har lyxen att ha kunnat förvandla en lada till ett träningsrum. Här finns allt vad killarna behöver för lite spontanträning.
– Jag tror att det är viktigt att hålla igång hela tiden. Man ska inte göra uppehåll. Man behöver inte träna varje dag men man måste försöka att göra det kontinuerligt. Man kan försöka få en rutin att träna två-tre gånger i veckan för det behöver de. Och pratar man positivt om träningen ed barnen så kan man få med sig dem.