Inga Yrvehed (närmast kameran) sitter på en stol för att få lite extra stöd medan Yvonen Castell sitt på en puff för att kunna jobba magen riktigt mycket.
– Jag kommer ihåg första gången jag var här. Då kunde jag inte göra staketet, säger Kerstin Öfverström.
– Jag tänkte "är det fel på min kropp".
Nu, ett och ett halvt år efter att hon fått domen från vårdcentralen att de inte kunde göra mer, kan hon röra sig ganska obehindrat.
– Den här träningen har gjort jättemycket. När jag kom hit kunde jag knappt lyfta ett ben. Jag hade skadat mig i ryggen och axlarna. Nej, det här är det bästa som hänt mig, säger Kerstin med ett skratt.
– Ja, alltså efter att jag blev skadad, poängterar hon.
– Man blir glad också...
– Och trött, flikar träningskompisen Mildred Jansson snabbt in.
De sex damerna, den äldsta född 1935 och den yngst 1955, sitter i en halvcirkel på antingen en stol eller sittpuff. Det är här miraklen sker.
– Allt handlar om rörelseglädje. Kom hit och gör vad du kan efter dina förutsättningar och förmågor, säger instruktören Monica Wahlne.
Även om man inte tränat tidigare kan testa. Och träningen är bra.
– Den gör mycket. Bara att man vågar anstränga sig. Det är något man tappar också, liksom rörlighet, koordination och balans. Mycket av det kan man bibehålla och också utveckla, säger Monica.
Och det är precis vad man tränar här. Rörelserna känns igen från andra gruppass, men allt görs sittande.
Hon har två sådana här grupper på kliniken, på måndagar och onsdagar, men har även två pass på Vårdcentralen Min doktor.
Monica Wahlne vill sprida rörelseglädje på sina pass.
Monica har jobbat som gyminstruktör i 45 år och genom åren har hon sett ett ökat intresse för just träning för äldre.
– Det är i ropet. Numera finns det olika seniorpass på gymmen. Det fanns inte tidigare.
Passet börjar lite försiktigt med uppvärmning. Man lämnar nästan aldrig stolen/puffen, förutom vid en benövning.
– Tänk på hållningen. Rak rygg HELA tiden, säger Monica.
Hon går sedan igenom hela kroppen. Rygg, armar, ben och mage tränas och svetten börjar rinna. Även på tidningens reporter.
– Vad tysta ni är. Ni brukar ju sjunga med i sångerna, skojar Monica.
Övningarna är anpassade så att man kan köra i olika tempo och med olika motstånd. Från början kallade Monica passen för sittgympa, men det fick nästan en negativ klang tyckte hon, och bytte till stolgympa.
– Jag var lite osäker på om det var en träningsform som passade mig, men det har det definitivt gjort. Det är mycket tuffare än det ser ut. Men jag trodde att det var lite för enkelt. "Sittgympa är inte jag, eller?". Men man bygger upp kroppen, säger Yvonne Castell som bröt benet förra året och har artros.
– Jag känner förändringen. Ju fler pass desto bättre blir jag. Förhoppningsvis kan jag komma tillbaka till den typ av träning jag gjorde förr. Efter att jag byggt lite mer styrka. Det här är ett bra steg på väg efter att man haft en kropp som inte riktigt har lydigt.
Stolgympa
För att alla ska lära sig koreografierna så behåller Monica samma övningar i två och en halv, tre månader.
– De ska också kunna känna "att nu kan jag det här". Alla ska vara nöjda med sin insats när de går härifrån och upplyfta.
Till jul och sommar gör hon speciella temapass.
– I julas fick de ha tomteluvor och så fikade vi.
Just den här sociala samvaron under passen är viktig. Det finns till exempel en "pratkvart" i början och lite diskussion även efteråt.
– Det är några av kvinnorna som är änkor. De kanske inte kommer ut så mycket och här är det alltid någon som frågar var de är. De bryr sig om varandra.