I dag coachar Josefina Tengroth andra människor med problem. Och hon gör det i samma rum där hon hade sitt första terapisamtal en gång i tiden.
Vi sitter konstigt nog i samma lokal där Josefina för många år sedan hade sitt första terapisamtal. Ett samtal som dels skulle få hennes att byta yrke, dels lyckas hela sig själv. Det är härifrån Stationshuset i Oxelösund Josefin nu driver sitt företag Tengroth Coaching.
Det är många år sedan hon var firad boxningsstjärna. Vad ingen visste då var att den tuffa tjejen i ringen som under sin 75 boxningsmatcher långa karriär tog brons på EM, tre raka NM-guld och fyra SM-guld egentligen inte trodde på sig själv. I varje fall inte efter den första uppstickarfasen.
– När jag vann hade jag en tendens att tänka att motståndaren hade en dålig dag, att det var skandinaviska domare så det var klart att de skulle välja mig, eller att jag hade tur i lottningen. Det här mönstret kom när jag nått en viss framgång, berättar Josefina.
– Jag började ju sent, var 27 år, mamma och skolfröken med glasögon – en riktig underdog. Ingen trodde på mig, inte ens mina tränare och då tänkte jag mer "jag ska visa dem". De ljuvligaste tillfällena är de första SM-vinsterna och det första nordiska mästerskapet. Då var det bara "för fan det här är kul".
Men redan vid nästa mästerskap kände sig Josefin tvingad att börja prestera.
– Jag ville hela tiden visa att jag kunde, att jag dög. Min överlevnadsstrategi har varit att prestera, att vara duktig. Men det här syndromet är vanligare än man kan tro.
Det kallas impostor syndrome på engelska och bluffsyndrom på svenska.
De som lider av det här är övertygade om att de är "bluffar" och inte förtjänar den framgång de har nått. Syndromet drabbar både kvinnor och män i allmänhet, men högpresterande kvinnor i synnerhet.
– När man lider av bluffsyndrom är det jätteotäckt att bli ertappad med att inte vara perfekt. Jag mådde jättedåligt psykiskt mellan varven. Jag kunde vara nervös en månad inför en tävling.
Var det någon som försökte hjälpa dig?
– Vi hade en mental rådgivare i landslaget så det blev tidigt klart för mig att jag hade en prestationsbaserad självkänsla. Jag hade bra självförtroende, men självkänslan var kopplad till mina prestationer. Jag kände inte efter vad jag behövde. Jag sa ofta ja, när jag ville säga nej. Mitt fokus låg på "vad tycker alla andra".
Josefina Tengroth under tiden som boxare.
När Josefina blev av med sin tränare och hon helt fick ta över planeringen av sin träning så förändrades mycket.
– Med tränare kunde jag säga nej till en intervallträning under en helg, när jag var ensam så klämde jag in fler och fler pass i kalendern, trots att jag hade bra fysik. Jag var en riktig slavdrivare. Rädslan av att träna för lite blev större än innan då jag lyssnade på kroppen.
Josefina utvecklade ortorexi.
– Jag lade på mig mer muskler och borde ha gått upp två viktklasser till 63,5 kilo, men det var i 57 kilo landslagsledningen ville ha mig. Jag var hela tiden tvungen att banta ned mig och det ledde i sin tur till ätstörningar. Till slut var jag tvungen att tacka nej till VM, jag orkade inte längre.
Josefina Tengroth vet att hon hade bluffsyndromet under tiden som boxare. Det gjorde att hon egentligen aldrig trodde på sig själv.
Hon gick två matcher i 63-kilosklassen för att visa att hon kunde vinna även där och slutade sedan, året var 2005. Proffsdrömmarna som hon haft fick fortsätta att vara bara drömmar.
– Jag var helt slut. Jag hade en tuff klass i skolan också så jag gick in i väggen. Jag var sjukskriven i nio månader och fick börja träffa en psykolog. I det här rummet, säger Josefina och ler.
– Redan efter första samtalet tänkte jag, tänk om jag kan hjälpa människor så här en dag.
Josefina Tengroth började boxas sent i livet, men hon hade talang och van titlar på rad.
I dag tror inte Josefina att hon är en bluff. Hon tror på sig själv och har lärt sig att säga nej.
– Nu försöker jag inte dölja något, nu visar jag upp hela mig. "Här är jag" och jag tar mig själv på större allvar. Jag lägger inget värde i vad andra tycker.
Vad kan du rekommendera unga idrottare som har samma tankar som du hade när du var mitt uppe i din idrottskarriär?
– Börja praktisera compassion, självmedkänsla. Att bli den där snälla, omtänksamma kompisen till sig själv. Börja stötta sig själv. Börja komma i kontakt med sina känslor och sätta ord på dem, då växer självkänslan till sig. Det är en krockkudde i livet. Det gör att man kan hantera press, dödsfall, en jobbig situation på jobbet eller att prestera i idrott. Det handlar om den jag är oavsett hur det går.