Det är trångt om utrymmet inne i bussen. Det finns fyra sovplatser inne i bodelen, de som körde fick sova på luftmadrasser i den lilla verkstadsbiten som finns längst bak.
Streetweek kan kanske bäst beskrivas som en hel radda transportsträckor (mellan 30-40 mil långa), snabba "repor" på fem tävlingsbanor och så en kamp att hålla ihop bilar som egentligen kanske inte är ämnade för vanlig asfaltskörning längre.
Varje år fylls anmälningsplatserna upp snabbt – "det brukar ta fyra minuter" som Roger säger – men det är även en tävling som aldrig har fullt startfält.
– I år var det en bil som körde i diket på väg till första banan, säger Roger, som själv stod på reservplats men fick starta ändå.
Kvartetten, som kämpade sig igenom förra veckan, har alla samlats hos Roger och Kelly utanför Nyköping. Det är här, bakom huset vid järnvägen, som allt mekande brukar ske. Rogers bil, en Chevrolet Chevelle, befinner sig just nu på annan ort för uppdatering inför Mantorps dragracingtävling i slutet av juli. Kellys gråa Volvo 340 har inte packats ur den stora bussen, som fungerat som nattkvarter och samlingsplats för teamet.
Det var osäkert in i det sista om det skulle bli en tävling i år för paret.
– Roger köpte sin reservbiljett två veckor innan och mina grejer till motorn var iväglämnade och hade inte kommit tillbaka så det var lite stressigt, säger Kelly.
Men i väg kom de och det gick bra.
– Jag hade inga förväntningar, bara att inte komma sist i varje fall. Men jag hade samtidigt inte kört bilen. Vi byggde den för att åka på is. Det var ett bygge som inte fick kosta något, det skulle max ta en månad, sedan fick jag för mig att anmäla mig till Streetweek.
Roger Nilsson tävlade med en Chevrolet Chevelle medan Kelly Fagré satsade på en Volvo 340.
Men hon och Michael Hjortsberg slutade totalt tolva i Import Warklassen. 7,327 blev bästa tiden och den sattes på Tallhedsbanan.
– Vi låg åtta inför den sista tävlingen, men där blev det bara drifting. Jag fick inget fäste alls så jag var tvinga att säkra en tid på sista repan, säger hon.
Alla deltagare får köra hur många repor som helst på varje bana men det är bara de tre första som man tittar på. Den bästa tiden tar man sedan med sig för att räkna ihop en total snittid.
Roger Nilsson (till höger) och co-drivern Peter Johansson
Roger och Peter Johansson slutade på en överraskande tredjeplats i klassen Max Outlaw.
– Vi satte banrekord (5,5697) det första vi gjorde och det behöll vi en halv dag. Sedan gick det bara bättre och bättre, säger Roger leende.
– Det är helt obeskrivligt. Jag är mer än nöjd. Vi hade ju knappt suttit i bilen innan.
Snabbaste 200-metersrepan kom sista tävlingsdagen. Då gick det snabbt, 5,51006.
Men en hel del jobb låg bakom det. En flygande start i Dala-Järna, där bilen stegrade sig (se film på sn.se), förstörde tillslut motorn som fick renoveras.
– Vi sov inte mycket under de dagarna för att hinna reparera den. Vi skruvade från fyra på eftermiddagen till tio dagen efter, säger Roger.
– Och vi kom alltid försent för att handla mat. Det var nästan bara godis kvar, säger Peter och Roger minns en frukost endast bestående av kokosbollar, dammsugare och kaffe.
– Vi duschade heller inte på fyra dagar. Du kan tänka dig hur det luktade, säger Roger.
Vad är planen inför Mantorp?
– Jag vill åka en fyra. Nu ska vi sätta på en krängningshämmare och en wheely bar, stödben.
Det blev många sena nätter för att hinna få bilarna klara för start.
Paret har bara missat en Streetweektävling under åren den arrangerats. Det här är deras liv och även om det inte verkar vara en idealisk semestervecka är det något de längtar till varje år. Inte ens de numera höga bensinpriserna avskräcker.
– Bara sopparäkningen låg på 20 000-30 000 kronor, säger Michael.
– Kanske ännu mer, suckar Kelly.
– Soppan, det är skittråkigt att den är så dyr men så länge vi eldar upp den så är det väl bra, skämtar Roger.
– Och vi har haft kul för varenda krona, påpekar Kelly.
Vad som kan stoppa tävlingen i fortsättning tror Michael ändå hänger på banorna.
– Det stökar till lite att vi ska bygga upp vårt försvar för det är de gamla flygplatserna arrangörerna använder sig av, säger han.
Alla saker som behövs till bilen under en tävlingsveckan - delar, verktyg och så vidare - måste antingen befinna sig i bilen eller släpas efteråt.
Varför ställer man upp i Streetweek?
– Vad skulle man annars göra? Vi har motorintresse båda två, både motorcyklar och bilar, säger Kelly.
"Gemenskapen, folket, alla hjälper varandra" är andra ord som poppar upp.
– Ja, blir man stående längs med vägen så kan man ge sig på att minst tio stannar för att fråga om man behöver hjälp, säger Kelly.
– Man behöver uppleva det för att förstå hur jävla kul det är. Det är sinnessjukt jobbigt om det går dåligt, men kul om det går bra. Man kör 30 mil med sin raggarbil och kör sin repa. Det blir inte bättre, säger Roger.