Och minsann kom de inte på rad, klassiker som I Left My Heart in San Francisco, Hay Burner och Satin Doll.
Ett bekymmer denna kväll var att det lät rätt ojämnt om bandet. Mycket bra om Told You So med roliga ljudeffekter från trombonernas gummikoppsordiner och smällande tonansatser från barytonsaxen. Som vanligt bra komp med örnkoll på svänget, denna dag även från Anders Jonsson som ny basist.
Men i vissa låtar var inte saxarna lika tajta i ansatser eller sound som vanligt. Och ingen av solisterna nådde riktigt upp till sin nivå, inte i mina öron.
Som bonus denna kväll fick vi också Olov Kristensson som presenterade och gav glimtar ur Oxelösounds mer eller mindre femtioåriga historia med Hasse Nordmark och Arnold Wester som exempel på ledare respektive vokalister.
Olov Kristensson vågade sig också på att vara något av Katrineholms svar på Frank Sinatra. Det gjorde han allt bättre under kvällen, även i sånger som A Summerwind och New York, New York. Men för att riktigt få till det hade han behövt ha texten mer i huvudet och vågat släppa loss inte bara gesterna utan också rösten.
Faktiskt var han ett par snäpp effektivare i Björn Skifs hitlåt Michelangelo, likaså i Stevie Wonders You Are The Sunshine of My Life, båda från 70-talet.
Lite kul var det också att höra bandet tolka Beatles Michelle som storbandslåt i swingtempo.