Den långa vintern hade hållit Nyköping i ett järngrepp och tjälen låg ännu djup i backen. Det största problemet för Gertrud och Håkan var att hålla värmen inomhus, bristen på ved gjorde att de tvingades hålla igen med eldningen under nätterna.
Därför var det desto mer angeläget att äta rejält, och de led ingen nöd på mat. Barnen fick äta sig mätta varje dag, och mätta barn är glada barn som rör på sig och håller värmen, resonerade Gertrud.
Fast hon saknade förstås fräscha råvaror och kryddor, och spanade bort mot Franciskanerklostret på andra sidan stranden där munkarna odlade kryddor som dill, kummin, koriander och anis i klostrets trädgård. ”Måtte våren komma snart” tänkte Gertrud och tog ett steg ned på den gråtorra bryggan där skärgårdsfiskaren Per stod vid sin släde och höll på att flå en säl.
Sälköttet kunde visserligen inte mäta sig med griskött när det gällde smak, men Gertrud tänkte passa på och köpa ett stycke att koka och servera med kokta rovor.
Familjen hade inte ätit kött på några veckor, julgrisen hade räckt länge men snart var den sista saltade boen slut.
Salt kunde vara svårt att få tag på under vintern eftersom det importerades från Tyskland. När Östersjön frös stannade handeln med Lübeck av och då gällde det att spara och snåla på salttunnorna.
Men Gertrud och Håkan hade god hjälp av sin inneboende gäst, den tyske köpmannen Gottfrid Klötzke, som hade plockat undan en tunna salt till familjen.
Gottfrid Klötzke skeppade järn från Tunabergs gruvor och hyttor via Nyköpings hamn till Tyskland och importerade i sin tur keramik och glas till Nyköping.
Men handeln med Tyskland var strikt reglerad. Dels skulle köpmännen ha en värdfamilj i Nyköping, dels var de förbjudna att stanna kvar i staden när isen stoppade all handel.
Men det fanns tjänster och gentjänster, som gynnade både Gottfrid och hans värdfamilj Gertrud och Håkan Eriksson, och som gjorde att familjen gömde Gottfrid i sitt hem under några vintermånader då handeln låg nere.
Gottfrid försåg sin värdfamilj med allehanda nyttigheter, som kokkärl och verktyg till verkstaden. Han var också generös med godsaker som humlekryddat öl och honung, han hade till och med kommit över fyra exklusiva vaxljus, till hemmets högtider och familjens fromma.
Med fem kilo färskt sälkött i ett tygstycke under armen gick Gertrud uppför den trånga gränden mot timmermansgården intill rådhustorget där hon och Håkan bodde med sina fem barn. Alldeles intill gärdsgården mot smedjan stod kopparslagarens mastiff och följde henne med blicken, och smög sig sedan efter henne.
”Du lilla söta hund”, tänkte Gertrud, ”inte ens om barnen svalt skulle jag kunna äta upp dig”.
Även om kött var ganska viktigt för Gertrud och Håkan så var det inte basfödan för familjen. Och framförallt skulle de aldrig ha kommit på tanken att äta upp en hund, eller en katt, eller ännu värre en häst.
”Äta husdjur, det gör bara hedningar, det är okristligt” tänkte Gertrud.
Kött för Gertrud och Håkan var gris, höns och gås, och det serverades nästan bara under hösten och tidig vinter, när slakten var avklarad. Den stora, feta grisen som Håkan slaktade i slutet av oktober hade räckt länge och Gertrud välsignade salttunnan som köpmannen Gottfrid ställt undan. Salt kött höll sig ju länge i kylan och de hade hängt skinkorna på tork och rökt sidfläsk som skulle räcka ända till fastan, kanske ännu längre om de snålade lite.
Gertrud öppnade dörren, klev in i storstugan där äldsta barnet Erik hade lovat att vakta så att inte slocknade. Erik hade också sköljt ur den stora grytan med frukostgröten, fyllt den med vatten, slagit i salt och pepparrot och kokat upp. Elin hade rensat rovorna och Gertrud skar sälköttet i lagom stora bitar
En lukt av tran från den kokta sälen spred sig i rummet och Gertrud satte sig en stund vid bordet och tankarna började vandra.
Hon såg våren och sommaren framför sig, hon tänkte på blommorna och kände inom sig en doft av honung, hon längtade till dagen då köpmännen på torget återigen öppnade sina lårar och bodar och erbjöd färska rotsaker, ärter, kål och lök. Hon väntade på att isen skulle släppa och vattnet flöda fritt, hon ville se den färska fisken som sprattlade och känna det nymalda rågmjölet mellan sina fingrar och hon längtade ändå till tidig höst du hon kunde plocka ett moget äpple från apeln på bakgården.
Gertrud reste sig och tog ned en krans av torkat rågbröd som hängde på stången under taknocken. Hon bröt några bitar och gav till barnen, och började förbereda dagvarden.
Hon plockade fram ett stycke av den torkade skinkan, skar några skivor, satte fram ett fat med salt sill och en skål med kokta rovor.
Håkan hade efter frukosten gått till sitt timmermansgöra vid Nicolaikyrkan, strax utanför staden intill Nyköpingsån, där det byggdes ett stall
Han skulle snart komma hem och vara hungrig, då skulle maten stå på bordet.