Mathilda kollar fruktsortimentet på en marknad.
Efter ”mellanlandningen” i Singapore har Lucas Öijvall och sambon Mathilda Andersson samt barnen Leo, 8, och Olle, 3, installerat sig i Filippinernas största stad, Quezon City. De har börjar komma in i en liten vardag med sitt nya liv över 9400 kilometer från Sverige.
Och att det är mycket som är annorlunda jämfört med Sverige är helt klart. Olle har med förvåning gjort en ovanlig uppräckt:
– Det går tuppar på gatan, rapporterar han.
Aha-upplevelserna är många för alla i familjen.
– När jag ska handla en ”snabbis” i affären så blir det aldrig en snabbis på grund av att proceduren är så långsam, konstaterar Mathilda.
Lucas hade sedan tidigare besök i landet vetskap om den kaotiska trafiksituationen.
– Ja, jag visste ju redan innan att trafiken är galen men ibland är det svårt att förstå att en mil på kartan kan ta uppemot tre timmar, säger han.
Leo har börjat i en lokal skola.
– Det är konstigt att många av barnen på min skola har en ”jajja” alltså en barnflicka som lämnar dem och väntar kvar utanför skolan hela skoldagen.
Hela familjen bjöds av skolan på en välkomstmiddag. Här är de tillsammans med skolans rektorer.
Hur har det gått att komma in i skolan?
– Jag tycker att det har gått bra. Men det är lite jobbigt att ha skola på två ställen eftersom att jag både går i skolan här i Filippinerna och försöker att jobba med mina saker från Sverige samtidigt, säger Leo.
Är det något annorlunda med att gå i skolan i Filippinerna jämför med Sverige?
– Först och främst så har jag skoluniform på mig. Måndagar är utflyktsdagar och onsdagar är online klass. Vi startar dagen med morgongympa, först har vi lite rörelse och efter det har vi meditation.
Skolarbetet har gett honom en något udda väntande arbetsuppgift. Leo ska till en lite fattigare skola och hålla tal på engelska.
Lucas instruerar spelarna i United South Floorball Club. Vi tillfället var det 35 grader i idrottshallen som inte hade någon luftkonditionering.
– Det känns nervöst för det är många som kommer att vara där Jag och pappa kommer att hålla tal om innebandyn och hur de är att gå i en svensk skola. Det kommer att vara både borgmästare och senatorer på plats, säger Leo.
Deras innebandyupplysningsarbete har också startat.
– Kvaliteten var mycket sämre än vad jag trodde men de är väldigt sugna på att lära sig och har ett stort engagemang. Jag ska troligen spela med ett lag som heter USFC, det ska bli spännande, säger Mathilda.
Den lokala innebandyklubben som familjen "adopterat" JDSC Outliars.
Familjen har också ”adopterat” ett lag, Outliars. De finns på Leos skola.
– Tack vare den kontakten kommer vi att kunna få besöka platser där innebandyn inte fått fäste än, säger Lucas.
Den stora utmaningen med innebandyarbetet är fortfarande material eller snarare bristen på material. Familjen försöker hitta nya vägar men konstaterar att det är svårt.
– Jag hade även premiär i PFL (Philippine Floorball League) nyligen, det var kul, säger Lucas.
Även Leo har hunnit att skaffa sig en uppfattning.
– Jag tycker att de är bra på att lära sig snabbt och det finns några duktiga spelare, säger han.
Men klubbarna hemma i Nyköping har de inte släppt. Deras matcher följs på stream.
– Lite av veckans höjdpunkt för oss, säger Lucas.
Just nu bor familjen Öijvall/Andersson i ett höghus på 44 våningar i Quezon City. Om en månad byter man dock lägenhet.
Olle tycker innebandyn är som han säger "asbra". Han har ett annat bekymmer.
– Det (boendet) är dåligt för det finns inte så mycket att göra och det är trångt.
Mamma Mathilda håller delvis med.
– Jag längtar mycket till att vi byter boende den 10 december, för där finns det ett riktigt kök, säger hon.
Familjen bor just nu i ett gigantiskt, 44 våningar, högt höghus. Den har dock sina praktiska fördelar.
Utsikten från balkongen. Lägenheten är inte stor.
– Jag tycker att själva lägenheten är liten, men finns det som man behöver. En bonus är att vi har väldigt nära till både skolan och ett att stadens största köpcenter (större än Mall Of Scandinavia), säger pappa Lucas.
Det stora höghuset omgärdas av en mur. På utsidan syns fattigdomen väldigt tydligt.
– Vi alla märker att det är många som har det tufft.
Lucas, som har Filippinerna som sitt biologiska hemland, har även lite smått börjat leta efter sin rötter. Han hade redan lite fakta med sig innan han påbörjade långresan, bland annat vilket område i landet han kommer ifrån och att han lämnades på ett barnhem redan åtta dagar efter födseln. Men även vilket efternamn hans föräldrar hade. Tyvärr är det ett väldigt vanligt efternamn.
– Framöver så ska vi lägga ner lite mer energi på identitetssökandet, vi har fått en ingång på ett program som liknar det svenska programmet “Spårlöst”. Otroligt häftigt och spännande.
Planen är att vara borta fram till och med mars nästa år.
Hela familjen i Nyköping strax innan avresan. Från vänster: Leo, Olle, Mathilda och Lucas.