Jag snackade lite med Markus Oscarsson när han och Henrik Nilsson kom hem från OS-bragdloppet 2004. Allt fokus var riktat mot friidrottsbragderna – och som Oscarsson påpekade prioriteras ofta prestationer från de största arenorna. Så jättekul att bragdjuryn valde Tove Alexandersson och att orienteringen fick sitt första bragdguld sedan Annichen Kringstad 1981. 

När jag var uppe och gjorde O-ringenreportage på Jurslaberget där jag växte upp valde jag att jobba bakom kulisserna en dag för att få grepp om storleken i arrangemanget nu när jag visste hur alla stigarna gick. På Lillsjövägen, där jag i min ungdom har kört intervaller, träffade jag på Alexandersson i ett tufft löppass timmen innan start på medeldistansen. Eller snarare en skuttande bergsget. Vilket DRIV i löpningen upp på berget där jag hade stått och pustat. 

Jag såg Tove första gången som 17-åring när Stora Tuna var med i täten av Måsenstafetten. En sanslös talang som genom sjukt hård träning har blivit världsartist i en smal idrott. Jag plåtade henne sittande i gräset efter ett par upplopp på O-ringen. Det var inte strid om sekunder direkt. En helt unik svensk idrottare tömde ändå det mesta. 

Jag har inga större problem med att juryn gick förbi Daniel Ståhls favorittippade VM-guld i diskus. Armand Duplantis hade behövt ett guld i stavhoppet – så tajt var det bland årets största bragder. 

MEN mera bragd än när Stina Nilsson kom tillbaka från sin skada och kämpade ner Therese Johaug i en makalös stafettuppgörelse får man inte i min bok...