Visst, det är en lång väg till SM-kvartsfinalerna ens börjar i mitten av mars. Men Linköping är nämligen inte bara regerande svensk mästare, utan har bara missat SM-medalj en enda gång sedan år 2000.
– Visserligen har laget tappat ett par bra spelare, men de har ersatt dem. Så visst ska vi kunna ta en finalplats till sist, även om det finns andra bra lag också – som Hylte och Örkelljunga plus ett par till, sammanfattar Albert läget.
Linköping satte gasen i botten direkt till 14–3 i första och så seger med 3–1 i set efter att bänken luftades i tredje, som Vingåker vann.
Linköpingsledningen är helnöjda med sin nya liberolösning och en till synes rätt felfri lördag, men Albert själv vill mera. Under två år med plugg och spel för Marymount University skolades Albert successivt om till libero. Men väl tillbaka i Södertelge VBK fick han ställa upp och spela center hela säsongen.
– Laginsatsen i Vingåker är bra. Det var aldrig något snack. Min egen insats är väl okej, men jag har en bra bit kvar till den där ryggmärgskänslan som jag hade under mitt andra år i USA. Det är frågan om snabba beslut som bara satt – men det är på väg tillbaka.
Det måste kännas riktigt inspirerande att få din bästa roll i ett av Sveriges bästa lag?
– Ja, det kan inte bli bättre för min del eftersom jag pluggar teknisk fysik och nanovetenskap på Linköpings universitet och får spela libero i ett lag där det bara är landslagskillar förutom mig i förstauppställningen.
– Sedan har jag blivit jättebra mottagen. Elitspelare kan vara lite speciella och fokuserade på sitt, men det här är ett trevligt gäng.
När Albert gör en bra räddning får han lön för mödan.
– Vi har ett varierat spel där styrkan är ett gigantiskt lag med svenska mått.
Du är 184–185 centimeter och lär aldrig gå hela vägen som center va?
– Nej, det är en fysisk omöjlighet; när man möter riktigt bra stora spelare smashar de över fingertopparna och med stor marginal in.
Han tackar sin tränare i USA som såg en libero i Albert.
– Jag gillade hela det amerikanska lagsystemet. Alla kom till varje träning och gjorde sitt absolut yttersta i alla övningar, annars blev det bestraffningar – och det var hela laget som fick ta den. Här i Sverige är det ofta en mera avspänd attityd på träningarna, men i Linköping är det väldigt hög nivå på träningarna. Jag utvecklas på varje träning med så här bra spelare.
Är det inte en tråkig roll att försvara när det bara smäller och bara servera de andra?
– Nej då, det tycker jag inte alls. Visst, det är en fantastisk känsla när man läser sönder en smash och blockar in en boll, och jag har lite skills att kunna smasha runt blocket och det är en skön känsla när man lyckades med det – men för mig kan det vara en ännu skönare känsla när jag får glänsa med att rädda en tuff smash på ett bra sätt. Mitt jobb är att ge passaren bollen i ett perfekt läge och det är en tjusning även i det.
Albert har tillbringat mycket tid på gymmet för att komma väl förberedd. Nu gäller det bara att få ihop vardagen med studentboende och heltidsstudier på en av de tuffare utbildningarna på Linköpings tekniska högskola.
– Jag har alltid gillat matematik. Det hade nästan varit tuffare att gå om gymnasiet med alla humanistiska ämnen. Men visst, det är ändå jobbiga dagar med pluggandet. Då är det skitskönt att ha volleybollen för att rensa systemet. Redan tio minuter in i träningen känns ofta allting lätt igen…