Några valde att springa en eller tre timmar. Men de flesta ställde upp i "huvudklassen" på Sextimmarsloppet runt Ramdalen i Oxelösund. Joakim Rinaldo var lite lagom mör efter att ha sprungit i sex timmar.
– Men ändå bättre än förväntat. Jag hade som mål att springa längre än de 63,4 kilometer det blev i fjol och det blev 65,1 nu. Jag hade nog hoppats på lite till, men lyckades inte disponera loppet perfekt utan kroknade mot slutet, analyserade Rinaldo.
För det var ändå springa hela tiden, förutom lite lugnare tempo när det var dags att dricka.
Vad är värst, att springa när man vet antalet timmar man måste klara eller antalet kilometer man måste klara?
– Det är väldigt olika. När det är sex timmar så blir det lite lugnare, även om det var sakta och plågsamt mot slutet. Millopp blir jobbiga på andra sätt.
Rinaldo var den av de lokala löparna som kom längst under de sex timmarna.
– Men här tävlar man mer mot sig själv, man peppar varandra och det är ingen tävling med armbågar utan en trevig form av löpning och väldigt bra arrangemang.
De yttre förutsättningarna var närmast perfekta med väder och vind och banan tilltalade Rinaldo i stora drag, även om han hade önskat att slingan på 1,233 kilometer runt Ramdalen var helt platt.
Han har bara något mindre lopp kvar detta år, som inge gått riktigt som han hoppats.
– Men kroppen är hel och jag mår bra, det är huvudsaken, sa Rinaldo, vars stora mål med varje säsong är Stockholm Marathon.
På tal om just maraton, hur gick det för Leif Franzén som vi skrev om i fredagstidningen? Jo då, visst genomförde han sitt 300:e maraton. Han ställde upp i sextimmarsklassen, men klev av precis när han passerat 42 195 meter.
– Det var efter 4,29 någonting. Förra året sprang jag färdigt sex timmar, men jag har tränat ganska lite nu ett tag. Jag ville klara 4,30 och det var ju på gränsen, sa Franzén, som dagen därpå var ute och gick med hustrun Gunilla, som på lördagen hade promenerat runt i tretimmarsklassen.
Inom kort ska paret ta slutklämmen på årets löpning med ett maraton på Lanzarote.