I Katrineholms största bowlingklubb, Seniorerna, ligger medelåldern på 77 år och man bör helst vara 55 år för att få vara med. Vi gjorde ett besök i Duveholmshallen och träffade några av dem som var där för ett träningspass. Ny ordförande i klubben är Elisabeth Lind som tagit över efter Iréne Nystrand, som tagit ett steg tillbaka efter 20 år. På läktaren ihop med henne sitter också Birgit Larsson och sekreteraren Lars-Gunnar Bergman.
– I dag var vi så många att jag inte fick spela, vi lottar ut platserna och spelar med olika personer. Men det är kul att sitta på läktaren också, säger Bergman.
Han började spela för ett drygt år sedan och tycker det är roligt. Elisabeth Lind är mer rutinerad, hon spelade på allsvensk nivå med KSK på 1980-talet.
Nere på banan finns det också väldigt mycket rutin. Ulla Carlsson var lagkamrat med Elisabeth och spelade även hon i allsvenskan under fem år på 1980-talet.
– Jag har spelat i 55 år, började 1963, säger alltid glada Ulla Carlsson, som 86 år gammal verkar hålla i stort sett samma nivå som på det glada 80-talet. Fantastiskt!
På bana 9–10 har om möjligt än mer rutinerat folk samlats. Där spelar Janne Plantin, Klas Hoffstedt, Dick Johansson och Lars-Erik Nilsson, samtliga med förflutet i KSK eller BK Special.
– Jag började 1959 och reste käglor för 1.60 i timmen, säger Janne Plantin.
Dick Johansson och Lars-Erik Nilsson har samma bakgrund.
– Jag tror knappast att skyddsombuden i dag hade godkänt vår arbetsplats, med käglor och klot som flög omkring kring oss grabbar, säger de.
Hur går det med bowlandet då för dessa veteraner, slår de strike lika ofta som förr i tiden?
– Nu får man vara glad om man klarar pensionärspari, 150, i stället för 200, suckar Hoffstedt.
Vad det gäller maxgränsen 300 så har de varit snubblande nära att klara den allihop, men ingen har lyckats. Hoffstedt och Plantin har slagit 299 varsin gång och Plantin har dessutom slagit 298 vid två tillfällen. Men den där 300-slagningen gäckar dem fortfarande.
En sak är säker, åldern har ingen större betydelse för bowlarna.
Dick Johansson berättar:
– Vi var nyligen och tävlade i Nyköping och då fick jag möta Ferenc Papp, han hade Oxelösunds bowlinghall förut. Ferenc är 92 år och han spöade mig utan vidare, berättar Dick.
Men det är inte tävlandet, utan den sociala samvaron som är viktigast nuförtiden. Fast visst finns det tävlingar som lockar. I Riksserien spelar man på hemmaplan mot till exempel Boden och sedan rapporteras resultatet in och först då ser man hur matchen slutat. I klubbmatcherna blir det dock lite mer allvar.
Åtta hemmamatcher och åtta borta blir lite av en höjdpunkt i tävlandet, då man reser till hallar i Sörmland och Östergötland.
Klas Hoffstedt tar ut laget.
– Jag brukar fråga mig själv om jag får vara med, men för det mesta får jag ett nej till svar – och då tar jag ut åtta andra, säger Hoffstedt gravallvarligt.
Just den där sköna jargongen skiljer sig inte mycket från hur det var när de var yngre och tävlade i vilken sport som helst.
Men bowlingen tillhör undantagen, där man kan hålla på hur länge som helst, bara kroppen tillåter det.
Med en medelålder på 77 år i föreningen är Kjell Åkerström, 68 år, rena ungtuppen. Han sitter på läktaren och är i startgroparna för att börja spela bowling.
– De är så hyggliga och hjälper till och visar hur man ska göra, så jag kommer nog att börja, säger han.