En känsla av olust kryper innanför skinnet. Bränderna som slukar enorma arealer skog i Mellansverige tycks omöjliga att stoppa och maktlösa inför naturens krafter förvandlas vi från att vara planetens herrar, till att bli ett djur bland andra.
I frustration och rädsla pekar många förståsigpåare finger åt politiker och myndigheter. En del är förbannade över att Sverige inte skaffade brandflyg efter storbranden 2014. Andra öser galla över att det inte finns någon nationell räddningstjänst. Och några är faktiskt förbannade på invandringen (som på ett mystiskt sätt ska vara boven i branddramat).
Det är bekvämt att lägga ansvaret hos någon annan – men farligt. Om vi ska tro klimatforskare och meteorologer har vi ett gemensamt ansvar för att landet brinner: den värme som göder elden är åtminstone till delar ett resultat av de pågående klimatförändringarna och till dessa har vi alla bidragit.
När förståsigpåarna har skrivit av sig sin svavelosande ilska på sociala medier eller insändarsidor, sätter en del av dem sig i bilen för att åka och handla en saftig nötbiff att lägga på grillen. Och om några månader tar ganska många av dem flyget till Thailand.
Självklart är det ok att kritisera den svenska beredskapen vid kriser. Det är också helt ok att peka finger åt myndigheter och politiker. Men vi måste orka medge att vi lever på ett ohållbart sätt och ta ansvar för detta – hur obekvämt det än är.