Första gången familjen, som är från Katrineholm, såg Lotta var dagen före julafton i fjol. Det var i Indonesien, där Carina Ekdahl och Geza Simon var på långsemester för att träffa sina barn, som var ute och reste.
‒Vi hyrde ett hus och hade trädgård. Hundar brukade följa med oss hem och få lite mat och vila upp sig. Vår dotter Cornelia kom hem med den här skitiga, magra, ledsna hunden. Sedan när vi skulle gå på restaurang följde hunden med oss dit och hem igen. Andra hundar brukade gå ut i flocken igen när de ätit och vilat, men Lotta gick inte ifrån oss.
Även dagen därpå och dagarna framöver stannade hunden hos familjen, och när Carina Ekdahl gick för att köpa kläder satt hunden, som fick namnet Lotta, utanför affären i timtal och väntade.
‒Hon var hos oss hela tiden. När vi var ute och gick gav sig andra hundar på henne. Hon fick ta stryk för att vara kvar hos oss. För oss var hon kanske inte så speciell från början, utan det var mer hon som valde oss.
Semestermånaden gick och det blev dags att åka hem, lämna landet och hunden.
‒Vad skulle vi göra? Vi kunde inte kasta ut henne på gatan. Vi hade pratat lite om att ta hem henne, men vi ville inte utsätta henne för den långa resan. Vi ville helst hitta ett hem i Indonesien åt henne och fick kontakt med ett par som jobbade med att rädda hundar. De hade ett litet hundpensionat hemma hos sig. Vi steriliserade och vaccinerade henne och lämnade Lotta hos dem.
Tillbaka i Sverige fick Carina Ekdahl och Geza Simon några erbjudanden från familjer som kunde ta hand om Lotta, men inget kändes bra. Hos någon familj skulle Lotta få bo i en bur, hos en annan vara fastkedjad.
‒Samtidigt kunde vi inte betala för hundpensionatet i all evighet, så efter tre månader sa vi "nej, vi hämtar hem henne".
En stor byråkratisk karusell drogs i och med det beslutet i gång.
‒Det är besvärligt att ta hem en hund från Indonesien. Jag har inte hittat någon annan som har gjort det. Man behöver exportlicens, hunden måste undersökas av en statlig veterinär. Efter rabiesvaccineringen ska man testa om hunden har tillräckliga med antikroppar mot rabies och efter det ska det gå 90 dagar innan hunden får lämna landet.
Karantän finns inte längre för husdjur, men hemma hos familjen Ekdahl-Simon upprättades ett mindre logistikcentrum för att klara allt pappersarbete och alla lagkrav.
‒Bara att boka veterinär var ett projekt. Paret som Lotta bodde hos hade ingen bil, så vi fick fixa andra som kunde köra henne och ordna en bil åt dem att köra henne i. En gång tog de henne på motorcykel till veterinären.
I september i år åkte Carina Ekdahl och Simon Geza till Indonesien igen.
‒När vi hade skaffat boende, som är jättesvårt när man har hund i Indonesien, åkte vi och hämtade henne. Vi var jättenervösa, tänk om hon inte kände igen oss? Men hon blev jätteglad. Hon kom fram och hälsade, sedan gick det någon sekund tills hon insåg att det var vi och hon blev så lycklig.
Familjen tvingades anlita ett företag som körde Lotta i bil och resan till Jakarta och flygplatsen tog fyra dagar på dåliga vägar. I Jakarta, med omkring 14 miljoner invånare, finns det bara fyra hotell som accepterar hundar. Lotta fick bo på lyxhotell med familjen, men fick åka i packhissen upp till sviten.
Att boka plats åt Lotta på flyget var också krångligt och gick inte att göra hemifrån. Geza Simon satt i telefonköer från Indonesien till Sverige. Flygbolaget ville veta vilken ras Lotta var av, eftersom trubbnosiga raser inte ska flyga. Men Lottas ras, indonesisk gatuhund, går bara att avgöra genom dna-test: en blandning av japansk akita, chow-chow och dingo. När biljetten äntligen var bokad kom ingen bekräftelse och ringandet började om. Till slut var Lotta inbokad, ett litet bagage på fyra ben och med svans.
‒Hon åkte iväg i sin bur på bagagekärran. Eftersom Lotta flög i samma plan som oss räknades hon som vår egendom, hade hon flugit hem på egen hand hade hon klassats som handelsvara och pappersexercisen hade blivit ännu krångligare.
‒Vi var oroliga för flygresan, att något papper skulle fela. Hade vi saknat något papper på Arlanda hade de avlivat henne. Eller att Lotta inte skulle klara den psykiska påfrestningen som resan innebar.
Men på Arlanda gick allt bra och Lotta fick komma ut ur sin transportbur, efter 24 timmars flygresa.
‒Hon hade inte kissat, hon hade åkt på skramlande bagagekärror och flugit. Men hon såg ganska fräsch ut, viftade på svansen och gick med oss genom tullen.
Nu är familjen hemma och Lotta ska lära känna sin nya kompis, irländska varghunden Gina.
‒Lotta är rädd för stora hundar och hon tycker inte att det är jättekul när Gina kommer och vill leka och slår med tassarna. Men de sover bredvid varandra. Lotta vill gärna bossa och styra över Gina, men de är snälla mot varandra även om de inte är bästa vänner än.
Nu är Lotta en familjehund som får regelbundna måltider. I Indonesien beskriver Carina Ekdahl henne som hysterisk runt maten, men nu har Lotta vant sig vid att få mat varje dag och äter lite lugnare. Och hon verkar inte frysa heller, trots att medeltemperaturen sjunkit från Jakartas 33 grader i september, till Sörmlands vintertemperatur.
‒Kylan har mer av en uppiggande effekt på henne. Hon är redan energisk, men blir ännu mer energisk i kyla. Vi har köpt ett täckte åt henne, men hon har inte behövt det än, säger Carina Ekdahl.
Att hämta hem Lotta blev en resa på flera sätt för paret Ekdahl-Simon.
‒Vi har träffat så mycket människor och lärt känna så många tack vare Lotta. Fantastiska människor som får en att vilja bli en bättre människa. Det låter flummigt hemma, men så kändes det när vi var där. Tack vare henne känner vi ju lokalbefolkning i Indonesien nu, som ett exempel, säger Carina Ekdahl.
Men några fler hundhämtarresor blir det inte – som det känns nu.
‒Vi hittade faktiskt en liten vovve till när vi var där för att hämta Lotta. Vi kallade honom för Boyfriend, han var förtjust i Lotta och hängde gärna med oss. Men nej, jag vet inte. Vi måste ju ta hand om Lotta nu. Men vi har skänkt lite pengar till hundhemmet där, så de kan hjälpa andra hundar.