Jag stod med kameran vid sidan av den stora bildskärmen vid Tovastugan (såg nästan inget av matchen) och tittade ut över ett hav av blågula fans som sjöng, skrek, jublade och kramades. Årets fotbollsminne, hittills.
Ett fotbolls-VM brukar leverera minnen av olika slag. Alla som är lite fotbollsintresserade kan nog säga exakt vad de gjorde under VM-sommaren 1994. Mitt bästa VM-minne kommer från VM 1974. Då köpte min pappa vår första färg-tv och Sepp Maier vaktade det västtyska målet med gigantiskt stora och färgglada målvaktshandskar. Det såg ut som att bara handskarna täckte halva målet, något jag aldrig glömmer.
Men mitt allra största fotbollsminne kommer inte från något VM.
Jag gick på gymnasiet och några klasskompisar lyckades få tag på biljetter till Uefacup-finalen mellan IFK Göteborg och Hamburg. Det visade sig att vi fått tag på biljetter till den andra matchen som spelades i Hamburg. Efter en 1-0 seger i Göteborg satte vi oss på bussen mot Tyskland med gott självförtroende. På vägen mot stadion såg vi att man kunde köpa vimplar där det stod "Uefacupmästare 1982, Hamburg SV". Självförtroendet liksom rann av oss i det lätta duggregnet.
Vi stod på ena kortsidan tillsammans med resten av alla Göteborgsfans och helt plötsligt gör Dan Corneliusson 1-0 och vi bara skrek. Vissa av de tyska fansen lämnade arenan redan i början av andra halvlek. Matchen slutade 3-0 till Göteborg och jag fick ett nytt favoritlag och ett fantastiskt fotbollsminne.
Vi får väl hoppas att även slutspelet på årets VM kommer att leverera, både bra spel och bra minnen.