Att resa tlll Spanien under den svenska försommaren för kanske tankarna till shopping, trevliga restauranger i mysiga omgivningar och promenader längs de milslånga stränderna. Det sista stämmer delvis in på vad Oxelösundarna Greger Myrbakk och Peter Johansson gjorde. De sprang från vattnet, uppför berg, nedför berg, uppför igen och nedför igen. Mil för mil. I flera timmar.
– Vi har sprungit lite olika lopp. 65 kilometer och 108 kilometer, säger Greger Myrbakk.
– Jag sprang den korta. Men fick tyvärr bryta efter halva. Jag har lite problem med ryggen och fick ryggsmärtor så kunde inte fullfölja, säger Peter Johansson.
Han började klockan 07.00 och sprang i 4,5 timmar innan smärtorna tog över för mycket. Då hade Greger redan sprungit i 11,5 timmar.
– Det är ju några timmar man ska hålla i gång, haha. Men det är mer en upplevelse än en tävling. Man får se otroligt mycket som man aldrig annars skulle få se.
Ett klassiskt maraton är 42 195 meter. Men sträckan Peter och Greger sprang kallas för ultralöpning, vilket är längre än ett maraton. Många anser att det bör vara minst 50 000 meter för att vara ultralöpning.
Hur kom det sig att ni började med det här?
– Vi har alltid idrottat och varit aktiva. Sen lockade Greger ut mig i skogen. Efter ett tag ville man utmana sig själv ännu mer.
– Jag började med att springa i skogen sen blev det längre och längre. Halvmaraton och maraton. Sen ville jag springa ännu längre än så. Utmaningen är en dimension och även se hur mycket kroppen klarar, säger Greger och hans fru som sitter bredvid fyller i.
– Jag kommer ihåg att han ringde mig vid lunch en dag och frågade ”Hur dags blir det mörkt ute?”. Då skulle han ut och springa. Jag väntade till klockan 21, 22, 23. Och jag såg på trackingen (GPS-mobilspårning) att han hade sprungit helt fel, trodde jag. Men han hade koll. Han hade sprungit lite extra bara.
Att bara springa i flera timmar betraktas i mångas (och mina) ögon som något konstigt.
– Det är ofta folk tycker att man är lite knäpp för att man springer så långt. Sen tänker de bara på längden, inte att man springer upp och ned för berg. Så det är väl ännu värre ... säger Greger och Peter fortsätter.
– Det är en mental utmaning. Man vet när man står vid startlinjen att det kommer göra sjukt ont i kroppen om några timmar och att man kommer vara helt slut. Det är både en fysisk och psykisk utmaning som är lockande.
Känslan av att slutligen springa in i mål efter ett ultralopp kan de flesta nog bara föreställa sig, men de här vet verkligen hur det känns.
– Den är underbar. Det är speciellt alltså. Man kan inte glädjas i stunden utan man är bara lättad över att det äntligen är slut. Man är helt tom på energi och känslor, säger Greger.
Hur klarar man av att springa i så många timmar som ni gjorde?
– Jag brukar plocka fram bra semesterminnen. Och något jag tyckte var kul senast var när vi sprang genom byarna och hela byn slöt upp och hejade på. Det gav en energi, säger Peter.
Greger blickar ut över altanen, mot trädtopparna där kvällssolens strålar sträcker sig ut och ligger som ett täcke.
– Man ska le. Jag tänker på att le. Då känns allt bättre. Annars vet jag inte vad jag tänker faktiskt. Kanske inte har förmågan att tänka när jag springer så långa lopp.
Vi skrattar till innan fågelkvitter tar över tystnaden. Gregers fru Sanna kommer ut till bordet efter att hon gått in och tagit på sig en tjockare tröja med texten ”Run like no one is watching”.
– Det kanske är det som är grejen. Att man bara springer utan att tänka för att koppla av, säger hon.
Greger och Peter fick nog svaret om varför de gör det här. Det kanske är så enkelt att man bara vill koppla av och komma in i något slags nirvana genom att springa som om ingen kollade, som det står på hennes tröja.
Packningen är viktig. Inte minst bra skor men även energigel och dryck, stavar om det blir för brant och vatten är några av sakerna man har med sig.