Nationalstater är effektiva statsbildningar, som kan förenas i fruktbart samarbete i FN, EU och andra former av internationellt samarbete, om bara viljan finns.
De är inte sällan multi-etniska, vilket vederlägger antagandet att nationalism alltid är etnocentrisk. Nationalismen är däremot som regel både egocentrisk och hemmablind.
Aggressiv nationalism är ett svårt hinder för vänskap och samarbete mellan folk/stater, på grund av att egenintresset oförblommerat sätts före gemensamma intressen. Det är kvintessensen av Donald Trumps slogan ”America first”.
Trumps inställning delas dessvärre av fler inflytelserika spelare i världspolitiken: Putin, Erdogan och Orban, för att nämna några.
Det finns förstås harmlösa former av nationalism, till exempel den skotska. Skottarna tycks nu, bildligt talat, vilja skilja nordön från sydön och ansluta sitt territorium till kontinenten. Strängt taget är det deras ensak, vilket britterna givetvis förnekar.
Nationalismen har historisk sett ofta varit en progressiv kraft, och är upphovet till många moderna stater, bland dem USA. Ytterst är det stoltheten över detta arv som Trump ger uttryck åt i sin andra massivt kommunicerade slogan: ”Make America great again”,
Det beklagliga med nationalism av det aggressiva slaget är att hela folk kan förblindas av egenkärlek. Verkligheten förenklas, historien förfalskas och en hysterisk stämning piskas upp i krislägen. Att andra stater svartmålas hör till bilden.
Det förtjänar att påpekas att man kan vara patriot utan att hemfalla åt dumheter. Att kritisera nationalism är inte att bejaka relativism. Det finns goda skäl att stå upp för det vi något oegentligt kallar svenska värderingar (våra värderingar är mestadels europeiska till ursprunget).
Européer och amerikaner kan klandras för delvis brottslig kolonialism och imperialism i inte alltför avlägsen historisk tid.
Dessa förseelser är emellertid baksidan av ett mynt vars framsida är att Europa och USA lett det uppbrott från barbari till civilisation som påbörjades under medeltiden och kröntes av upplysningen och revolutionerna i Amerika och Frankrike i slutet av sjuttonhundratalet – en omvandling som för all framtid (får man hoppas) förändrat världen till det bättre.
Detta civilisationsbygge undermineras av dagens trångsynta högernationalism, med säte inte bara i Washington, utan även i Moskva, Warszawa och Budapest (givetvis också i Ankara, utanför vår kulturkrets).
Låt oss hoppas att inte Paris läggs till listan efter presidentvalet i Frankrike. Det vore, på ett symboliskt plan, en anmärkningsvärd händelse: Washington och Paris var en gång bastioner för de revolutioner som banade väg för det upplysta demokratiska samhälle som amerikaner och européer lever i idag.
Sammanhållningen och freden i Europa äventyras om Front Nationals kandidat Marine Le Pen utses till Frankrikes president. Majoriteten av fransmännen kommer troligtvis att förhindra att det otänkbara faktiskt inträffar.
Om inte... Trumps valseger har bevisligen inträffat.
Christian Hårleman
liberal