Under lång tid har den svenska invandringspolitiken endast varit möjlig att tala om i termer av integration. Därför har många tvingats använda ordet trots att de egentligen menat något annat. Med denna ensidiga terminologi har också det öppna, offentliga samtalet ofta gått i baklås.
Vänstern håller sig envist kvar vid att lösningen endast går att finna i idén om en jämbördig och inkluderande integration där såväl identitet som minoriteters ursprung respekteras. Denna syn delar de till stora delar med den liberala mitten, medan man längre ut på den mer socialkonservativa högersidan länge bara drivit en enda hårdför linje, nämligen kravet på assimilering!
Och där vid denna frontlinje har vi nu stått och stampat i många, många år.
I den politiska debatten används då begreppet ”integration” för att beteckna när individer och kulturer möts i en gynnsam förening som gemensamt bildar en större helhet. Medan begreppet ”assimilering” innebär att individer och kulturer mer bör anpassas och helst sammansmälta med majoritetskulturen.
Men om vi nu ändå har som mål att hitta en fungerande lösning på den svenska ”integrationspolitiken” – som det så träffsäkert också heter – borde kanske både vänster och höger försöka börja med att försöka tina upp denna gamla frusna motsättning mellan höger, mitt och vänster. De bägge begreppen ”integration” och ”assimilering” är nämligen inte varandras motsatser och behöver därmed inte heller utesluta varandra. Kanske är det till och med möjligt att hitta nya lösningar enbart med lite god vilja och ett mått hederligt svenskt bondförnuft?
Vad vi ändå alla borde kunna enas kring är att det nog inte spelar någon roll vad människor heter, äter, dricker, lyssnar på för musik eller hur de klär sig – för vi är alla i dag ändå så oerhört olika. Och därför torde vi också kunna enas om att vissa olikheter faktiskt inte längre spelar någon roll.
Däremot får ingen av oss köra mot rött ljus, begå brott och andra lagöverträdelser. Vårt samhälle bygger på att vi har en lagstiftning som är lika för alla. Vi har också våra demokratiska grundregler som alla måste respektera och ett språk som i vårt fall är mer eller mindre en förutsättning för att just kunna förstå lagar, demokratin och därmed också själva grunderna för en nationell gemenskap.
Inom vissa områden som ligger individen nära, sådant som tycke och smak, är vi givetvis fria att göra och uttrycka oss så som vi själva vill – och vi kan på så vis alla, oavsett bakgrund, vara väl integrerade i det svenska.
Men när det kommer till sådant som lagar, regler, vissa grundläggande värderingar samt språk – då är det inte vidare anmärkningsvärt att vi i dag bör kunna ställa ett gemensamt krav på delaktighet och att alla på så vis också förväntas vara eller bli assimilerade in i det svenska.
Max Kern