Sofia Remnert (L) och Bengt Eliasson (L) menar att uppsägningen av filmavtalet kommunicerades via en debattartikel i Dagens Nyheter den 8 maj 2015. Det är möjligt att första gången Remnert och Eliasson uppmärksammade frågan var när de tog del av nämnda debattartikel, och för en bred allmänhet var det förstås så att det var med den man fick kännedom om saken. Men dialog med berörda hade då pågått under mycket lång tid, initierad redan av tidigare kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, och för avtalets parter var det således ingen överraskande nyhet. Faktum kvarstår att filmavtalets parter dragit sig undan, eller uppvisat ointresse för en förlängning, en efter en, varför en ny filmpolitik var nödvändig att få till stånd, oavsett ideologiska utgångspunkter.
Liberalerna kan önska sig tillbaka till en svunnen tid, men den kommer inte tillbaka så länge inte det finns ett samlat intresse från filmbranschen att så skall ske. Och mot bakgrund av alla de positiva effekter den nya filmpolitiken har gett framstår det som osannolikt. Vi har tidigare nämnt två positiva effekter; mer resurser till nyproduktion av svensk film och att aktörer inom filmbranschen som tidigare inte kommit till tals vad gäller fördelning av medel nu har getts inflytande. Till detta kan nu en ytterligare positiv konsekvens adderas. Nordisk film har gått ut med att man ska öppna ett antal nya biografsalonger i Sverige. Uppenbarligen finns en växande tilltro till att den nya filmpolitiken kommer att öka intresset för biobesök i landet!
Remnert och Eliasson tillåter sig spekulera i att balansen mellan bredd och spets riskeras med den nya filmpolitiken. Det finns ingen grund för sådan oro. De politiska mål som satts upp är tydliga med att stöd både ska ges till filmer som kan nå många och filmer som ligger i framkant konstnärligt. Och tycker man nu att det finns så stora risker förknippade med statliga kulturstöd, borde Remnert och Eliasson vara konsekventa nog att föreslå att alla de kulturstöd som Kulturrådet idag fördelar dras in, för att i stället hanteras av branschorganisationer.
Avslutningsvis skriver Remnert och Eliasson att film bör beskattas ”med 6 procent kulturmoms – inte med 25 procent moms som om det vore tubsockor eller diskmedel”. Vi har förstås inget principiellt mot 6 procent moms på film, men kan konstatera att det inte finns någon enhetlig kulturmoms i dag. En CD-skiva har 25 procent moms, likaså en film på DVD eller streamad via en digital tjänst. På biobiljetter var den samlade skattesatsen tidigare 16,6 procent. Vad Liberalerna vill inkludera i sin så kallade kulturmoms är därför tämligen oklart.
Vill man också ha en momssänkning vad gäller DVD? Och i så fall väl rimligtvis också på CD, eftersom det vore orimligt med en högre moms på en produkt som enbart kan återge ljud än på en produkt där exakt samma ljud kan återges fast i kombination med rörlig bild ...
Att kritisera förd politik är enkelt. Men Remnert och Eliasson går snabbt vilse i sin argumentation när de inte presenterar något trovärdigt alternativ.
Niclas Malmberg
riksdagsledamot och kulturpolitisk talesperson (MP)
Ulla-Karin Skoghag
ledamot kultur-och fritidsnämnden (MP) Nyköping