Valrörelsen tycks handla om att vi bör stänga dörrar och dra för gardiner.
Kepsar bort, tiggarmuggar iväg, utrop tyst – och gudar, gudar! Partier finner varandra: täpp till de sprickor där konstiga saker sipprar in bland våra ”svenska värderingar”!
Den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev skriver i sin nya bok ”Efter Europa” om det som sker nu sker i Europa. Här söker vi nu hålla flyktingströmmarna på avstånd: Han skriver om ”de priviligierades frustration och de förtrycktas strävanden efter förändring”. Han ser den utsatta världens förtvivlan som en revolution och det välmående Europas reaktion som en motrevolution. Och Europa ser också inom sina gränser behov av att organisera motrevolutioner.
Den 8 april firar världens romer sin internationella högtidsdag. Så också de drygt tretusen romska EU-medborgare som vistas i Sverige. Deras plastmuggar vill vi slippa se. De skapar frustration i våra sinnen. Vi prövar i EU metoder för att slippa se dem: nationellt eller lokala förbud, skärpta ordningsstadgor, legitimationskort för migranter, böter eller kanske rent av fängelse någon vecka?
”Man ska inte stå med mössan i hand och be om pengar” sägs från något parti. Men tiggaren står inte upp; hen sitter hukande, förnedrad och uppgiven. Mössan håller hen inte i handen: i vinterkylan behövs den på huvudet. ”Begrav mig stående” säger en tiggare, en EU-medborgare, i östra Sörmland: ”Jag har suttit hela mitt liv. Till slut vill jag bli upprest, rak i ryggen”.
Omvärlden tränger på och skapar en svensk systemkollaps. Aldrig mera sådana flyktingvågor som sköljde in i landet 2015. Men kanske är detta böra början? Färsk forskning visar att cirka 140 miljoner miljöflyktingar kommer inom trettio år att tvingas hemifrån, in i rikare delar av världen. Då kan vi tala om systemkollaps. Den drabbar världen fattigaste, sköraste. Europeiska systemkollapser står sig slätt vid en jämförelse.
Tiggarens tämligen tomma mugg orkar vi inte se. Den utlöser frustration, ibland ilska. Flera frustrationer trängs nu i valdebatten. Förutom skramlande tiggarmuggar måste krafttag tas till exempel mot kepsar i skolsalen. Och religioners ropande och ringande i det offentliga rummet. Vi som trott att religion bara ska skötas i hemmet som en tystlåten och hemlig syssla för något efterblivna och i moderniteten bortkomna individer. Varför ska religioner väsnas fritt? Och så dessa religiösa friskolor!
Kan vi tänka tvärtom: Nya utsikter och utmaningar driver samhällen framåt. Vi har det så ju bra – men vi är ju så rädda. Kepsar och tiggarmuggar och religiösa klockspelspsalmer eller böneutrop skulle kunna få oss att lyfta blicken mot framtiden. Då behövs vår goda nyfikenhet och vårt trotsiga mod. Då kan vi hjälpa varandra att avsluta vår rädslas motrevolution. För världens skull.
Kjell Wiklund präst, skribent, socialarbetare