Vid en debatt nyligen var arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och Moderaternas Jessica Polfjärd tydligt ense om hur avgörande kompetensfrågan är för Sverige. Lika tydligt framgick huvudlinjen att man är anställd.
Eget företagande som ett sätt att lösa arbetsmarknadens matchningsproblem kom inte upp. Slutsats: anställning är norm, allt annat är en avvikelse. Hur påverkar en sådan syn vår befolknings vilja att ta risker, våga satsa på en affärsidé och bli sin egen framtids skapare?
I Sverige finns drygt en miljon bolag, andelen av befolkningen som är företagare ligger på dryga 6 procent och klart under snittet inom EU. Alltså är nio av tio beroende av annan försörjning än genom företagande.
Detta försvagar vår förmåga att konkurrera med övriga världen i framtiden, för det är genom entreprenörskap som nya innovationer och affärsmodeller växer fram och skapar tillväxt.
Gamla tiders vilja att bygga större bolag märks inte heller bland dagens företag, 75 procent av dem är enmansföretag och medelåldern på våra globala jättar är hög, tänk på hur länge företag som Ericsson, Ikea och Scania funnits. Människor vill helt enkelt inte riskera en trygg och ganska bekväm tillvaro för att växa och exportera.
Kan det vara så att vi i ambitionen att skapa trygghet och eliminera missförhållanden på arbetsmarknaden – i och för sig viktiga och lovvärda ting – snärjt in oss i en falsk väv? Bilden som målas upp är att enbart anställning ger trygghet och att det värsta som kan hända är att man står utan anställning. Att det skulle öppna möjligheter för en egen verksamhet ligger långt bort i tanken hos alltför många.
Därmed är man utlämnad till att någon vill anställa och därför också sårbar för faktorer utanför ens egen kontroll, såsom företagsflyttar, konkurser eller rationaliserande offentliga verksamheter. Det är inte trygghet, det är beroende!
Tack och lov ser vi flera tecken på ett förändrat synsätt. Den uppväxande generationen vill styra sina livsval och prioriteringar, det följs av en ökad benägenhet att starta egna bolag. Mitt framför näsan har vi Sveriges nyanlända, där huvudregeln för många är att man försörjer sig genom egen verksamhet.
En sak så självklar att en familjeverksamhet eller verksamheter med enbart ett fåtal aktiva ofta inte ens räknas som företag – försörjning genom entreprenörskap och av egna arbetsinsatser utgör en odelbar helhet.
Här finns inspiration att hämta och, inte minst, ett behov av inte skapa hinder för entreprenörskapet att blomma upp genom att ensidigt förorda anställning som vägen till egen försörjning och trygghet. Fler nyanlända och ungdomar som blir företagare vore en vinstlott på flera plan - bättre integration, fler unga talanger som stannar i Sverige och därmed ökad tillväxt och global konkurrenskraft.
Men framförallt en vinst för individen när man får vara sin egen lyckas smed – en svensk dygd som bygger trygghet genom frihet!
Anna Lövheim
näringspolitisk chef, Östsvenska handelskammaren