”Aooooooooooouuu, aooou, aooou, aooooooooou”!
Det utdragna ylandet hörs vida omkring. Det är främst ettårige Sid som lever rövare i hundgården. EM-teamet har släppts lös på vägarna runt Bränn-Ekeby utanför Nyköping och han vill ju egentligen vara där, med framför trehjulingen där Joakim Andersson står.
Till helgen väntar SM för Team Snow Shadows och två helger efter är det barmarks-EM i Nybro, så det första mästerskapet blir helt klart ett genrep.
– Jag vill ta medalj på EM, men det blir svårt. Det är tuff konkurrens och sporten växer i Sverige också. I SM är det 330 startande.
Jag träffade Joakim och hans fru Josefin för fyra år sedan. Då var det alltså tvåspann som gällde, nu är det dubbla antalet hundar framför vagnen och sprintdistansen.
– Jag kände att jag ville testa något nytt, säger Joakim som förklaring.
Så förra året blev ett testår. Att kontrollera fyra hundar – på snö selar han på sex – är inte helt lätt. Inte för att det går så mycket fortare (maxfart runt 40 kilometer i timmen) utan mer för att det är lättare att få stopp på två än fyra draghundar. Något som han fick känna på i det första EM-kvalet den här hösten. Hundarna valde nämligen en annan stig än den arrangörerna tänkt sig och innan Joakim fått stopp på dem hade mycket tid runnit iväg.
Att det bara är framåt som gäller för Snö, Izor, Mike och blåögde Triton är lätt att se under bildtagningen. Tiken Snö kastar sig mot selen så snart som Joakim stannat ekipaget och man måste ha ett fast tag i Izor så att de inte skenar iväg på nytt.
Så krafterna finns där och viljan.
– Jag måste bara bli lite modigare. Våga släppa på. När jag hade kickbiken kändes det som om jag var närmare marken, här är jag mer fast. Det är en helt annan körteknik, men det sitter också i pannbenet, säger Joakim.
– Du måste bromsa mindre, peppar Josefin.
Men året som gått har tävlingsmässigt varit bra för teamet. I våras vann de SM-guld på snö och blev sedan sexa på VM på samma underlag. Och EM-kvalen i höst har slutat med en andraplats, en tredje i Nybro förra helgen och uttagning till landslaget som följd. Detta trots att man kom i gång med tränande sent. De tjockpälsade hundarna trivdes inte alls under den heta sommaren. Temperaturen får nämligen inte gå över 15 grader för att de ska kunna träna.
– De fick mest leka här i hagen. Vi kunde ju inte ens fylla deras pool eftersom det var vattningsförbud, säger Josefin.
– Vi har ett löpband i källaren där vi kan låta dem springa av sig, men det var för varmt där också, säger Joakim.
Hur mycket ligger ni efter motståndarna träningsmässigt?
– Det har ju varit lika för alla i år...jag vet inte hur mycket färre mil vi gjort men jag kan tänka mig att vi ligger ett par veckor efter, säger Joakim.
Normala veckor brukar de försöka hinna med fyra till fem pass med hundarna, det ger mellan 70 och 100 mil per år. Och som för vilken idrottsman som helst byggs kropparna upp med intervallträning, backträning och rena konditionspass.
Teamet som Joakim selade på när Extra besökte kenneln var det som tog tredjeplatsen i Nybro senast. Snö är tiken i kvartetten och den som är snabbast av ledarhundarna att snappa upp Joakims kommando ”höger-vänster”. Izor är kvick i huvudet också, vilket krävs av en ledarhund.
– Honom köpte vi in i somras så han är nyast i teamet. Han är egentligen lite större än vad rasstandarden säger. Även Mike där bak är lite större, säger Joakim.
Hur ska en sprinthund vara? Snabb?
– Helt klart och det skadar inte om de är långbenta.
Triton är den i teamet som kan bytas ut till mästerskapet. Där är det är dagsformen som bestämmer. Bandit, som Joakim använde sig av i Mora, är reserv.
Någon exakt pensioneringsålder finns inte för hundarna. Allt beror på individen. Paret Andersson har dock sett till att det finns unga, hungriga talanger som kan konkurrera om platserna i spannet.
Vad händer med de hundar som ni pensionerar?
– Många blir kvar här livet ut bara att vi trappar ner träningen för dem utefter de behov de har att få springa. Några hittar vi andra hem åt, där de får det lite lugnare och kan tränas på ren hobbynivå och utan några prestationskrav, säger Joakim.
– Vår nioåring Sam, den svartvita med blå ögon som vi tävlade med när ni sist besökte oss, bor hos ett par kompisar nu. Där lever han lyxigt pensionärsliv, säger Josefin som ett exempel.
Paret har båda heltidsjobb – Josefin jobbar som kommunikatör på Gnesta kommun och Joakim på Studsvik – och de har en treårig dotter, Emilia. Det är tur att hon gillar hundarna också eftersom fritiden nästan helt ägnas åt dem.
– Hon ställde upp i en tävling förra helgen. Då sprang hon efter Snö med hjälp av Joakim, berättar en stolt mamma.
– Och hon var med mig ut och tränade med hundarna i går. Det spelade ingen roll att det regnade, hon gillade det ändå, säger en lika stolt pappa.
Triton passar på tränga sig mellan oss. Han börjar gräva i den mjuka gräsmattan. Det är rötterna han vill åt. Trädgårdsmästare och sprinter i ett alltså.
Till slut sänker sig stillheten över kenneln igen, precis som den låga höstsolen. Alla hundar är avselade, ingen behöver yla avundsjukt. För paret Andersson återstår alla andra vardagliga sysselsättningar innan en ny dag kan börja.