Det är inte ofta man blir chockad som sportjournalist, men livet är en gång för alla riktigt skört. Jag har dels under den nervösa premiären i Oldenburg 1 maj 2010 och dels flera matcher från den då tuffe britten Luke Blackledge en svinkall aprilkväll 2013 varit mentalt förberedd på att mitt jobb kan vara att bevaka händelseförloppet på en intensivvårdsavdelning. Risken finns där fast den inte är speciellt stor. Men när det redan långt innan Sauerlands pressmeddelande vid lunchtid på lördagen framgick att det sannolikt kommer att handla om en kamp för livet efter en lätt sparring blev klumpen i magen allt större.
Han körde bara sparringteknik när det small till och allt rämnade; enligt vittnesuppgifter någon gång i en rondpaus så började han må dåligt och hamnade i ett medvetslöst tillstånd. I stället för en god fredagsmiddag, kanske redan nu med hans älskade julmat, blev det operation och vård på Karolinska sjukhuset. Nu går Erik Skoglund sitt livs fight det enda som har någon betydelse i min tankevärld är att han blir återställd och kan leva ett vanligt liv.
Men samtidigt undrar man ju hur en av de mest seriöst tränande boxarna åkte på den här hjärnblödningen. Eftersom Erik håller världsnivå är han alltid mycket starkare än alla Sverigeboende motståndare så han får normalt sett inte ta emot några hårda slag mot huvudet alls. Senast Erik tog emot riktigt tuffa slag mot huvudet ska vara mot Callum Smith, i synnerhet i den elfte ronden då den hårdslående britten hade Erik nere för räkning.
Men fast Erik satt med ett rejält blåmärke kring ett svullet öga dagen efter på Jurys inn i Liverpool så kände han sig rätt pigg redan då. Tre dagar efteråt fanns det fortfarande inte minsta symtom på hjärnskakning.
– Jag var så pigg att jag hade kunnat gå en returmatch en vecka efteråt, sa Erik Skoglund – allt medan Callum Smith vårdade både sin brutna näsa och sneda käke.
Då nästa matchbokning, Rocky Fielding 17 december i London, som senare blev inställd, dröjde så länge fick han sin vila. Ändå får jag tillbaka de där bilderna från de tio gånger som jag har sett den tuffa matchen mot Callum. Det borde vara där blödningen startade. Ironiskt nog har Eriks två bästa insatser varit i de enda två av 27 där han har tagit räkning i en rond. Den andra var återkomsten från Lolenga Mocks nedslagning i tredje ronden i EU-titelmatchen i Kolding på hösten 2013.
Ironiskt nog var det efter en räkning i tredje som fljdes av en fullständigt fantastisk fjärde rond och kontroll resten av matchen som jag förstod att Erik hade kapacitet att kunna gå för en VM-titel i denna ibland brutalt tuffa sport.
999 av 1000 boxare skulle inte komma på tanken att gå upp i ringen igen efter det här. En återställd Erik Skoglund skulle sannolikt inte vara en av dem och därför kändes det lite jobbigt att höra Svenska boxningsförbundets läkare så tidigt yra om att Erik per automatik inte får boxas mera i Sverige nu när det ansvaret sedan 2014 ligger på Proboxningskommissionen. Ja, egentligen är ju det sunda att lägga av i vilket fall som helst, men det kändes ändå fel att ge svenska folket den bilden det första man gör. Min känsla kommer av att Erik har levt boxning varje dag i över tolv år och varit helt fokuserad på att bli bäst i världen. Och han har de senaste åren varit extremt noga och vetenskaplig med sin fysträning tillsammans med skickige fystränaren David Wahlgren.
Så många tankar går till den sympatiske och tänkande boxaren Erik Skoglund och han familj som tillsammans har bildat ett unikt team. Men nu känns bortdribblingarna kring först en Europatitelmatch och sedan VM-titelmatch mot Nathan Cleverly ännu mer jobbiga än när de skedde – kryddat med det som i alla fall de flesta svenskar tyckte var en bortdömning mot Callum Smith.
Nu kommer Skoglund att bli historisk ändå. Det var han och ingen annan som tog den riktiga proffsboxningen till Sverige. Erik fick hela stora ishallen i Rosvalla att bara smälla till; en öronbedövande våg spreds och ingångslåten, Three little birds, försvann som ett töcken. Jag har aldrig upplevt ett sådant publiktryck. Just när Erik Skoglund gjorde Oleksandr Cherviak sällskap uppe i ringen hörde man strofen "every little thing gonna be alright".
I helgen har jag fått en hel massa frågor om Erik – på hundpromenader, på sociala medier och från SVT. Hela Boxningseuropa sluter också upp bakom Skoglund. Och även om det inte blir någon mera boxning så är min magkänsla att det blir som i den där vackra Bob Marley-strofen...