Har just återvänt efter en veckas vandrande i Galicien i norra Spanien. Jag fick äran att följa med väninnan som i vanliga fall jobbar som vandringsguide i Italien och Tyskland.
Själv har vandraren i mig alltid velat gå den klassiska pilgrimsleden Santiago de Compostela men dessvärre har jag inte kommit iväg och på senare år har det stora antalet tillresta vandrare avskräckt. Men att under lågsäsong vandra elva mil på slutsträckan Sarria–Santiago kunde jag inte motstå.
Magiska möten blev det eftersom många som vandrar leden ofta har starka skäl till varför man vill vandra Camino. En kvinna från Finland hade vandrat i veckor efter att hennes barn blivit allvarligt sjukt.
För egen del var vandringen själva skälet. Tyvärr måste jag erkänna att det var en besvikelse med dessa upptrampade spår. Inga storslagna vyer men desto fler haltande envisa vandrare som ibland skröt om hur många mil de avverkat på snabbast tid.
Under vandringen citerade min väninna ofta friskt ur Agneta Sjödins bok, "trycker i sig boccadilla i farten medan jag under två dagar avverkar elva mil." En solklar stämningshöjare!
Alla vackra vårblommor var behållningen i det odramatiska landskapet. För att inte tala om alla intensiva gula rapsfält.
Men så ser det ju snart ut här hemma också.
Så nästa gång jag vill vandra tre mil en dag så snörar jag på mig kängorna och vandrar ut i skogen hemmavid i stället.