– Ge mig en kram!
Anders "Gresse" Grentzelius, 60 år, är bestämd på den punkten. Och den kramen kommer att följas av många fler den här fredagen.
Som så många gånger tidigare ser Gresse till att vara tidigt på plats i Rosvalla. Tidigast av alla.
– Jag vill gå omkring och pyssla lite i lugn och ro, säger han.
Då vid halv tre-tiden på dagen är det också tyst i katakomberna i den stora ishallen. Gresse hänger upp nytvättade matchställ på rätt plats, på rätt krok i omklädningsrummet, så att killarna bara har att dra på sig dem när de dyker upp.
Lagets allt-i-allo brygger också den första termosen av kaffe. Innan dagen är slut ska han ha fixat minst sju till.
Det här har varit Anders liv sedan han blev nedlurad, hans ord, till rinken 1988. Då hette laget NHL och spelade i den tidens division 2. Sedan följde NBIS, NH90, NH och nu Gripen.
Själv har Anders bara spelat hockey i en säsong. När han var runt 11–12 år gammal.
– Det var fotboll för mig. Bara fotboll. Först i Bissarna och sedan i IK Tun. Jag spelade länge.
Hockeyn lockade inte alls och han tittar fortfarande knappt på några hockeymatcher på tv. Det är i stort sett bara fotboll som gäller även där, Liverpool är favoritlaget över alla andra. Och han har också en favorit bland hockeylagen, Brynäs.
Vid fem börjar spelarna droppa in. Många frågar genast om Gresses mammas hembakade tigerkaka – en tradition som hängt i länge. Annars är det bra åtgång på muffins och kakor.
Att hockeyspelare var sådana gottegrisar hade jag ingen aning om.
Gresse delar ut klappar och kramar hela tiden. Han försöker vara med överallt samtidigt och håller ett vakande öga på klockan och telefonen.
– Jag måste ta emot domare och motståndarlag. Det är väldigt viktig. Det spelar ingen roll om man spelar i fyran eller allsvenskan, säger Gresse.
Att pausfikat till domare och motståndarlag kanske var lite mer extravagant under NH:s glansperiod kan stämma, men förtäringen i domarrummet – kexchoklad, banan och kaffe – är inte dåligt det heller.
– Det är mer än vad som finns när vi åker på bortamatcherna, säger Anton Grentzelius, Gresses son, som mer eller mindre är uppfödd i Rosvallahallen.
Han har varit lagledare ett år längre än sin pappa i Gripen Hockey och passar på att påpeka det när vi sitter i bortalagets omklädningsrum och väntar på att de ska anlända.
Men Gresses lagledarerekord blir svårslagen.
– Jag sa från början att jag skulle hålla på längre än Goto Hellström gjorde i Nyköpings AIK. Hans rekord var 25 år och det har jag ju slagit med fyra år.
Finns det inget som skulle få dig att sluta?
Gresse funderar.
– Inte direkt. Jag tycker att det här är jättekul. Att vi nu har chans att gå upp också är helt fantastiskt.
När den eventuella sammanslagningen med Nyköpings Hockey Ungdom kommer på tal, känner Gresse att det kan dyka upp en anledning till tidig pension.
– Jag vill på något sätt att Gripen finns med i namnet. Annars slutar jag. För mig har namnet Nyköpings Hockey fortfarande en dålig klang över sig.
Aprildagen för tre år sedan, då gamla klubben Nyköpings Hockey gick i konkurs, är något som han minns väl.
– Vi satt i spelarbussen på väg hem efter en match och jag fick ett sms på telefonen. Det blev helt tomt. Men nästan direkt började vi planera för hur vi skulle kunna fortsätta, säger han.
Tränarna Owe Holmberg och Jens Öhling har anslutit sig till folkmassan i omklädningsrummet och en och en halv timme innan matchstart har Owe ordet:
– Bra boys, nu fortsätter vi som mot Bålsta. Tänk på rollerna. Alla kan inte lägga backhandsflipp...
Medan Gresse fortfarande väntar på motståndarlag och domare gör de två andra materialarna i Gripen, Björn Nordell och Göran Blanck (Pär Karlsson är inte på plats den här kvällen), i ordning båsen vid isen. De ska sopas, handdukar ska läggas på plats och vattenflaskor ska fyllas.
– Minsta lilla grus på golvet kan förstöra skridskorna, säger Björn Nordell, som flyttade till Nyköping för några år sedan och genast tog kontakt med hockeyklubben.
– Jag höll på att klättra på väggarna innan. Det här var något jag gjorde i Stockholm och jag ville fortsätta med när vi flyttade hit också. Bättre sätt att lära känna folk finns inte. Och eftersom man jobbar gratis så kan man faktiskt stanna hemma om man inte orkar någon gång, säger han.
Tittar man på Gresse har han dock bara tagit sjukledigt tre–fyra gånger under de 29 år han varit lagledare vad gäller hemmamatcherna.
– Men jag jobbar mindre i dag än tidigare. Mycket mindre. När vi spelade i allsvenskan fick man ju ta ut semesterdagar för att kunna vara med på matcherna.
Att han egentligen aldrig haft något familjeliv hör kanske till nackdelarna, men han slår genast ifrån sig det.
– Jag har inte velat göra något annorlunda. Det här är mitt liv.
Från 18.05 till 18.17 när spelarna går ut på isen skriker Gresse ut tiden med jämna mellanrum.
– Killarna vill ha det så. De vill ha reda på hur lång tid som är kvar, säger han när han på nytt sticker in huvudet i omklädningsrummet som ett levande gökur.
Temperaturen stiger ju närmare matchstart vi kommer. När Gresse signalerar "tre minuter kvar" ställer killarna upp sig på rad i korridoren
Och så – showtime!