När idrotten ansluter sig till metoo-uppropet har Sara Lennman ännu inte skrivit på under hashtaggen #timeout. Men det tänker hon göra – som en av de utsatta friidrottarna.
Det skedde för fyra år sedan, sommaren 2013 och den då 17-åriga KSK:aren var uttagen till ungdoms-VM i Ukraina. Men minnet från det första landslagsuppdraget är inte det hon önskat.
‒Det var en ny värld, så häftigt, berättar hon.
Hon hade tävlat klart och mästerskapet närmade sig slutet när det som inte får, och inte ska, hända ändå inträffade.
‒Vi var på hotellet och hade nyss ätit middag när det som egentligen började som en lek gick fel. Tack och lov var det alldeles utanför matsalen och många andra människor omkring som såg, berättar Sara Lennman.
Hon och tre killar busade när en av killarna försökte lyfta upp henne.
‒Jag ville inte, och för att undvika det tryckte jag mig nedåt och hamnade på mage på golvet och de tre killarna över mig. När vi ligger där känner jag att någon drar ned mina byxor.
Sara Lennman skrek till och lyckades ta sig upp och sökte sig till en annan grupp i landslaget där hon berättade vad som hänt.
‒Min första reaktion var att bli fly förbannad, men de reagerade inte alls så och tyckte nog att jag överdrev. Det gjorde att jag i stället skyllde på mig själv, att det var mitt fel.
Sara Lennman hade ändå mod att söka upp landslagsledningen och gjorde det tillsammans med en annan tjej.
‒De här killarna sysslade också med andra saker som är förbjudna på landslagssamlingar, som alkohol och så. Vi berättade både om det och om övergreppet mot mig, säger Sara Lennman.
Hon känner att hon fick stöd och tröst. Men konsekvensen blev att landslagsledningen inte bara stoppade de tre förövarna från att gå på avslutningsbanketten utan straffade hela det svenska landslaget som kollektivt stängdes av och fick stanna på hotellet.
‒Då kände jag mig ännu mer skyldig, som den som stoppade alla från att gå på en fest som jag tror var ganska kul, fortsätter Sara Lennman.
I dag bor och tränar Sara Lennman i Falun där hon jobbar som timvikarie på en förskola och hon är glad för att hon vågade berätta för ledarna. Hon har fått en ursäkt både från killen som gjorde övergreppet och efter en tid hörde också förbundet av sig för att kolla hur hon mådde.