Två av de bästa på samma scen. Kanske har de gjort det tidigare. Men jag har då aldrig hört talas om att Göran Söllscher och Mats Bergström framträtt tidigare som gitarrduo. Så bara det är en fjäder i hatten för samarbetet mellan Kulturskolan och Nyköpings Gitarrseminarium och Kammarmusikförening.
Var för sig har de två musikerna rätt ofta varit i våra trakter med den klassiska gitarr-repertoaren. Men de har också breddat sig. Jag minns ett visst förvåningens sus när Söllscher kom med sin Beatles-skiva. Och Bergström har både Olle Adolphson och Birger Sjöberg i blodet och har minsann spelat även elgitarr ihop med Tommy Körberg i showen Livslevande, en av dennes bästa dessutom.
Nu har de varit ett par dagar i Nyköping och haft workshops med Kulturskolans elever, som därmed fick finslipa en längre tids arbete och så visa upp det inför en riktigt stor publik i går kväll i Culturum. Synd bara att det råkade krocka med Gymnasiemässan, som ju vänder sig till delvis samma publik. Men sånt händer!
Ett tiotal stråkelever i Vivaldiensemblen fick först spela Vivaldis gitarrkonsert ihop med Göran Söllscher. Han kunde förstås varenda ton utantill med elegans och kunde dessutom improvisera en del egna utsmyckningar å tidens manér. Stråkarna skötte sig också bra och hade egentligen bara en missad insats i finalen. Allra bäst lät de i mellansatsen med god precision i pizzikatonas knäppningar.
Efter paus var det i stället ett tiotal unga gitarrister som klingade riktigt stort och fint i Lasse Petterssons sångbara Dear Old Malmö. Alicja Mazur visade redan upp en stor säkerhet på sin violin i den berömda Greensleaves. Och ett utropstecken så för säkra sångerskan Sofia Bergmark Rundgren.
Ett fint avstamp för nya Kulturskolan blev det här och ett vitaminpiller som gjorde gott för elever och deras släkt och vänner.
Mats Bergström och Göran Söllscher ihop som duo blev ändå den riktigt stora behållningen musikaliskt, fattas bara annat. De kunde värma upp så lekande lätt i tretakt med Balen hos apotekaren av Birger Sjöberg. Romantik från arktis kom det sedan av den en gång så moderne Bo Nilsson innan Leo Brouwer fick skruva till det lite i våra örongångar med något rätt atonalt i den lilla fyrsatsiga sviten Micro Piezas. Med Bach blev det stor musik i form av den engelska sviten nummer 3. Sarabanden här var kvällens absoluta behållning i form av sin långsamma värdighet och klangrikedomen från två perfekt synkroniserade gitarrer.
Bergström och Söllscher hade också lite lättare saker med sig i form av två Beatles-låtar, arrade lite som etyder med lätt mystifierande inledningar innan vi riktigt insåg att det rörde sig om She’s Leaving Home respektive Penny Lane. Synd att vi inte fick den rivigt rockiga She Came in through the Bathroom Window också.
Gitarrernas alla tänkbara klassiska spelsätt kom så med Fernando Sor och hans Souvenir de Russie och alla variationerna över två ryska melodier. När Söllscher spelade de plingande svaga övertonerna som flageoletter satt jag som en eldgaffel.