Det började så himla trevligt.
I det fina skogsbrynet, där jag brukar passera med vovven, såg jag två män njuta av varsin öl i solskenet.
De spanade vänligt in min långhårige följeslagare, vi morsade och började snacka. Det visade sig att den ene visste föga om hundar, men var mycket ivrig att lära sig. Han tyckte dessutom att min hund var fin.
Jag blev – förstås – väldigt smickrad. Strax var vi inne i en pedagogisk fråga-svar-stund, där jag berättade om uppfostran, beteende, egenheter... You name it. Min elev lyssnade noga, ställde fler frågor: Hur vet man om en hund är farlig? Hur ser tänderna ut? Vad äter de?
Det var roligt att få berätta om sådant jag lärt under mina tre år med hund. Ett spontant möte som kändes roligt och givande.
Plötsligt slänger han sin tomma ölburk i en vid båge, rakt in i grönskan. Jag kommer av mig totalt och på bråkdelen av en sekund är det härliga mötets magi bruten.
Förmodligen känner mannen också det, för just när burken har landat frågar han: "... eller vet du om det finns någon papperskorg i närheten?".
Jag minns inte om jag svarade. Jag minns bara att hans beteende just hade sprängt en säkring i min hjärna. Mannens kompis försäkrade snabbt att "vi har en plastpåse, vi plockar upp burken och tar med oss den hem".
Tre dagar senare passerade jag samma plats. Ölburken låg fortfarande kvar.