Hur lyckades du med det här?
– Jag vet inte. Jag är fortfarande chockad. Jag har inte varit i närheten av de här tiderna när jag tränat. Jag vet inte vad som hände, det fina publikstödet kanske. Att de skrek "du ser pigg ut" och "de andra framför dig är mycket tröttare" hjälpte. Och så dök tränaren i Stigtomta helt plötsligt upp också. Jag har bara varit med på ett av deras träningspass, men han peppade och skrek att jag skulle öka så då var jag ju tvungen att göra det.
Första maran?
– Jag ställde upp i Kolmårdsmaran förra året men fick bryta efter tre mil på grund av kramp så ja, det här var första gången jag kunde genomföra ett maratonlopp ordentligt. Jag har ju bara sprungit i två år. Det var en kompis som lurade ut mig i spåret.
Du måste vara en naturbegåvning, eller var du en av de 200 löparna som sprang sex kilometer för kort sträcka?
– Ha, ha, nej jag genade inte. Min GPS säger att jag sprungit 4,3 mil.
Var det lätt loppet igenom, eller? Det var ju lite varmt under lördagen.
– Värmen var inte så farlig. Jag såg en del människor som låg och krampade i dikena och det kändes som om man sprang i en bastu på Västerbron, men det fanns vätskekontroller efter varje 2,5 kilometer och duschar. Det flöt på bra. Lite trångt i början så att man fick springa cirklar runt andra människor och eftersom det var en lätt första mil så sprang jag ganska snabbt. Jag fortsatte sedan i samma 2,56–2,57-tempo tills jag fick krampkänningar runt två mil, men det släppte efter bara två kilometer och när det var sju–åtta kilometer kvar lade jag in en högre växel.
Har du fått blodad tand nu och har börjat planera in någon ny mara?
– Faktiskt inte, men det är klart att man skulle vilja testa igen.
Lavi Kiptui från Kenya vann herrklassen på tiden 2.13,30 medan Mikaela Larsson. Spårvägen, var först i mål i damklassen på tiden 2.40,28.