Det blir två dammatcher på Nordic warrior 4-galan, varav glädjande nog Nyköpingsinslag i den första. Frida Hell ska möta Skövdetjejen Malin Odadijan Håkansson.
– Jag vet bara att hon också är debutant, några centimeter kortare än mig – och några kilo tyngre. Men jag vet inte vad hon har för träningsbakgrund.
Hur känns det att möta en tyngre tjej i debutmatchen?
– Ganska okej ändå. Jag har aldrig inför en tävling kunnat käka en kebabtallrik, så det är ju en annan känsla, säger Frida med glimten i ögat.
– Jag är inte supernervös. De kilona som jag är lättare kommer jag ha nytta av också – för jag kommer bli rörligare än min motståndare. Och att vi inte har hittat något om henne gör mig heller ingenting för vi har tränat mycket på att det är vi själva som sätter agendan.
Hon har en udda tävlingsbakgrund inom kraftsport: allt började med armbrytning.
– Jag bodde ju i Storuman där armbrytningsgymnasiet ligger och Heidi Andersson, världsmästarinnan, är ju därifrån. Det var hennes farbror som då drev "armbrytarlinjen", så det var därför jag började träna och tävla.
Frida är nu 27 år och det här var tio år sedan, men hon har faktiskt ett SM-brons på senior-SM i armbrytning på meritlistan nu när hon kastar sig in i en vitt skild sport – en av de tuffaste som finns.
Varför blev det MMA?
– Jag saknade det sociala, klubben blir ju som ett andra hem, och att ha något vettigt att göra på fritiden. Sedan saknade jag att tävla också...jag tycker att det är VÄLDIGT KUL att tävla.
Efter att ha tittat runt lite efter utbudet i Nyköping så var det svårt att hitta armbrytning. Det var då hon började testa kampsporter.
– Jag kollade lite på boxning, och lite judo – innan jag halkade in på MMA och hittade hit.
Är det allsidigheten i den extremt tuffa sporten som du gillade?
– Mm, just att det kan gå åt lite vilket håll som helst och det är okej – för det finns inte superstrikta regler. Du behöver inte som i judo vara superteknisk och hela tiden sätta rätt teknik. I MMA räcker det med att vara bättre än motståndaren...
– Sporten är lite fri på det viset, och så får man ju blanda både boxning och brottning – det gillar jag.
Gillar du de stående momenten eller är du bättre i brottningen – för jag antar att du har rätt starka armar?
– I MMA börjar man ju alltid i stående och jag känner mig bekväm där, med boxningen. Men min favorit är nere på marken. Jag gillar mina armar som gammal armbryterska. Jag är "flink" med armarna, rätt snabb – och kan låsa fast dem ganska bra
I boxningen har Frida tagit till sig av Marcus Skoglunds träning.
– Det jag mest har lärt mig är att täppa till min guard och så verkligen slå ut mina slag när man väl slår. Det blir lätt att man står och flaxar ganska mycket, säger Frida och visar lugnt vad hon menar.
Är det en svår avvägning mellan att vara taktiskt kylig eller intensiv?
– Det gäller att hitta en medelväg. Nu är jag ganska intensiv som person, men MMA handlar ju om att hitta det bästa från den vanlig boxningens slag, det bästa från thaiboxningens sparkar och det bästa av brottningens grepp. Det är som en marängsviss.
Vad ska man tänka på med submissiongrepp?
– Om man ska sätta en giljotin är det jätteviktigt att komma under käkleden, och att man får bra grepp om halsen. I de flesta lås ska man tänka motsatt anatomi gentemot kroppens naturliga rörelse. Armens naturliga rörelse är ju framåt och då ska låset sättas bakåt – för då blir det obekvämt, säger Frida lugnt.
Hon radar bekvämt upp olika kroppsfunktioner och är också snart är färdigutbildad sjuksköterska; jobbar just nu extra som undersköterska på akuten i Nyköping.
– Jag tycker att det är rätt bra för då kan jag ju banka på motståndaren och sedan lappa ihop dem efteråt, ler Frida.
Hon gillar allsidigheten i träningen på Elixirs gym med Pancrase Nyköping.
– Ja, vissa dagar är det fokus på stående och andra kör vi bara på backen. Det är bra. Jag kör så mycket som tiden räcker till av de sex passen som finns. Jag pluggar på distans och försöker gå på minst tre i alla fall.
Känner du extra tryck på dig med debut på hemmaplan?
– I början tänkte jag att det vore skönast med en smygstart någon annanstans, men nu blir det mera som en rolig grej i lokaler som man känner sig trygg i. Jag känner ingen press på mig utan kommer bara gå in och försöka göra det jag är bäst på så bra jag bara kan – och sedan får det bli som det blir.