34-åringen lägger därmed 13 säsonger och en bit över 260 seriematcher i Nyköpings BIS tjänst till handlingarna.
– Det är klart att det här känns väldigt tungt om jag ska vara helt ärlig – att sagan med NBIS är slut. Det är jobbigt just nu, erkänner Dago.
Lagkaptenen har under en tid fört diskussioner med klubben i hopp att komma överens om en fortsättning i minst en säsong till.
– Vi har försökt lösa det, men till sist kom vi fram till att det här är det bästa för alla parter.
Och det är tydligt att det är med värme och stolthet som Dago sätter punkt för en synnerligen lång, trogen och förtjänstfull tid i Nyköpings BIS.
– Jag är glad och stolt över att jag har kunnat hålla i så länge utan skador. Motivationen och viljan har alltid funnits där – och kärleken till fotbollen, känner han.
Med det sagt så ser han också en annan, lite mer bistrare sida av myntet.
– Det känns samtidigt jättetråkigt eftersom att jag hade kunnat ge den här nivån ett år till utan problem. Minst.
Men epoken med Dago Funes som kulturbärare och nyckelspelare i Nyköpings BIS föder förstås nostalgi och minnen hos huvudpersonen själv. Minnen som sträcker sig från början av millenniet ända fram till hans volleykanon från närmare 30 meters avstånd – hans sista mål i NBIS-tröjan. I hans sista tävlingsmatch. Sista seriematchen borta mot Assyriska i Södertälje den fjärde november (seger med 2–1). Med facit i hand Dagos stora grande finale.
– Att vinna en division är alltid stort, men när vi vann division 2 med så många bra spelare är minnesvärt, säger Dago när han drömmer sig tillbaka till 2012.
Den avancemangstriumfen leder förstås in de nostalgiska tankegågnarna på en annan höjdpunkt i Funes fina NBIS-karriär.
– Det har varit stort att få vara med på den här resan där klubben jobbat för att etablera sig i division 1, där vi också visat att vi kan vara ett topplag. Utvecklingen har verkligen gått framåt under mina år här.
Känslan är att du lämnar med flaggan i topp?
– Ja, så känns det. Jag känner en stor kärlek till NBIS och hoppas ju att de fortsätter vara ett topplag. Jag kommer säkert att komma ner och titta på matcherna.
Men han har vid tidigare intervju med SN-sporten tydliggjort att han inte ser slutet med fotbollskarriären. Än.
– Kropps- och motivationsmässigt så känner jag mig definitivt inte slut, sa Dago i början av året, och den hållningen gäller förstås fortfarande.
Som bekant finns yngre brorsan Mauri Funes som ett av flera starka offensiva vapen i Hargs BK:s division 4-trupp. Divisionen ovanför erbjuder ett revanschsuget Trosa Vagnhärads SK där ett par av Dagos forna lagkamrater återfinns – däribland nye tränare Jonatan Hansson.
– Ärligt talat har jag inte tänkt så mycket på det där, mer än att jag ska fortsätta spela fotboll. Sedan vill man ju inte missa försäsongen för mycket.
Men först och främst känner Dago att han – av fullt förståeliga skäl – behöver lite tid för att smälta en desto större tid som utgjort en ordentligt stor del av hans fotbollskarriär. I samtalet med SN-sporten ombeds han lyfta fram en spelare per position som han håller högst under alla år i klubben. NBIS-spelare genom åren, alltså. Plus en tränare.
– Men vi får nog ta resten i en längre diskussion lite längre fram i tiden, när man har smält allt detta, skrattar Dago, som dessförinnan ändå hinner hala fram minnesvärda medspelare som brasseanfallaren Marcinho, amerikanske mittfältsgiganten Paul Torres och den gångna säsongens svaljaktsvinnare Sal Jobarteh.
Ja, en hel massa spelare har i Nyköpings BIS kommit och gått. Men Dago Funes har bestått. Tills nu.