Det är några dagar kvar till Gästabudspiruetten, som avgörs på lördag. Och de flesta av tjejerna ska hinna med en annan tävling – i Katrineholm – emellan. Det tränas och gnuggas på tjejernas olika program.
Tränaren Louise Sonne Schjellerup, står i mitten av rinken och verkar mer eller mindre ha ögon i nacken. Ena gången korrigeras en fotvinkel på en av tjejerna, den andra petas det på en djup nedgång i en piruett.
NHU har gått från en enda nybörjargrupp i konståkning till tre olika; tävlings- och showgruppen, konståkningsskolan och så nybörjargruppen.
– Vi har sammanlagt 55 personer som är i gång och det bara växer, säger Louise, som är huvudansvarig för alla tre grupperna.
Ska man tillhöra tävlingsgruppen krävs det en hel del träning. Systrarna Louise och Eleonor Adolfsson kommer upp till runt sex–sju ispass i veckan, plus de obligatoriska två fyspassen.
– Men nu slipper vi att åka till Norr-köping och träna, säger Louise, 16 år.
Något som de i början tvingades att göra eftersom det inte fanns någon avancerad träning på hemmaplan. I träningsplanen finns bland annat tidiga morgonpass.
– Morgonträningen är rolig, hävdar Eleonor, 14 år, först bestämt men slänger sedan in en tvekan.
– Det är lite jobbigt, men det är okej. Vi har blivit mycket, mycket bättre på allt; skridskoåkningen, hoppen, piruetterna.
Tjejerna har hållit på med sporten i sju år, båda lockade av en kompis som senare slutade. Nu har Louise nått upp till klassen B-åkare. Hon har klarat steg två i ”basic” (stegövningar) och steg tre i ”fri” (hopp och piruetter).
– Först måste man ta de olika märkena, ett till åtta, och sen tar man fri grund och basic grund och så går man uppåt. Jag tror att fyra är sista steget, säger Louise.
Det krävs en hel del för att ta sig dit du är i dag?
– Jaa, det är dubbelhopp och allt. Det är jättesvårt.
Och vad ska du klara av nästa gång?
– Två dubbelhopp i fritvåan och så är det basic tre.
Eleonor är än så länge junior.
Båda ser fram emot hemmatävlingen. Senast Louise var ute så satte hon sina båda axelhopp och fick poäng för det, och hoppas på liknande resultat på hemmais.
– De har blivit stabilare nu. Tidigare kunde jag sätta ett sådant hopp någon gång då och då, nu känner jag mig mer säker.
Lillasyster Eleonor tycker det är roligt att kunna överraska Konståkningsverige.
– Vi har kört två tävlingar för Nyköping i år och det har varit spännande. Ingen har vetat om att vi har en klubb här så de har blivit förvånade.
Jennifer Yap, 11 år, hade en tävlingserfarenhet bakom sig när SN besökte passet.
– Jag var jättenervös innan och precis när jag skulle gå ut på isen, men på något sätt försvann allt bort när jag väl stod där, säger hon.
Vad hoppas du på under hemmatävlingen?
– Att jag ska klara hoppen.
Till henne har Louise valt att göra ett program i ganska lugnt tempo.
– Se hur lätt hon har att glida. Jag gör ett program och lägger till musik som passar just den åkaren, säger tränaren.
För de allra minsta är det tvåminutersprogram som gäller och för de äldre tjejerna upp till tre och en halv minut.
Louise Adolfsson berättar att man brukar behålla ett program runt tre år, men allt beror på hur snabbt man lär sig nya grejer och på ens tränare.
De två yngsta tjejerna i gruppen, Ellen Kron och Ida Fagerlind, tio år men snart elva, började med konståkning under sportlovet 2015. De har gått från att vara rena noviser på isen till att göra piruetter. Ellen har inte tävlat ännu och kommer att använda Katrineholm som debutarena.
– Just nu är jag inte så nervös, men jag kommer att bli, säger Ellen med ett skratt.
– Jag är mest nervös för sittpiruetten. Louise visade hur jag skulle hålla foten. Det svåra är att komma ned och inte kicka till med taggarna.
Ellen är helt förälskad i konståkningen som sport.
– Allt är så roligt.
Ida håller med.
Men man kan ju ramla och slå sig?
– Nej, man trillar bara och det tycker vi bara är roligt, säger Ellen.
Hur mycket har du tränat på ditt program?
– Massor, säger Ida.