Jag var helt klart en grön bokläsare, även om jag slukade hästböcker också – faktiskt långt innan jag ens hade suttit på en hästrygg.
Vi kom att prata om Wahlströms ungdomsböcker för ett tag sedan på jobbet. Alla hade sina självklara favoriter, oavsett om det gällde Biggles, Kitty eller Fem-böckerna. Jag måste erkänna att jag var allätare. Slukade allt som kom i min väg. Det var kanske bara indian- och cowboyböckerna som inte riktigt var lika intressanta, eller annars var det så att de faktiskt inte fanns att låna på biblioteket eller att mina morbröder inte hade läst några sådana heller.
För just fenomenet Wahlström är något som ligger långt bakåt i tiden. Förlaget började redan 1923 att ge ut ungdomsböcker och slutade faktiskt inte förrän 2012.
Jag säger som min kollega: ”Skulle vara kul att veta om lässtatistiken bland ungdomar sjönk just det året”.
Jag vet att Wahlströmsböckerna inte sågs med blida ögon av experterna. Det plockades inte in så mycket böcker på biblioteken från det förlaget heller. För mig som bokslukade tolvåring var de det bästa som fanns. Jag önskade mig alltid böcker i julklapp och som födelsedagspresent, och om vi åkte till stan och jag fick spendera min veckopeng, var det alltid i bokaffären mamma och pappa hittade mig.
Jag identifierade mig med pojkflickan George i Enid Blytons Fem-böcker även om jag aldrig var särskilt pojkaktig. Men hon var tuff, stod på sig och hade en hund också, vilket var min största önskan.
Jag älskade den busiga Dante i Bengt Linders böcker om Stockholmskillen och hans kompis Tvärsan som hittade på busiga saker, som jag aldrig skulle ha vågat göra, i huvudstaden samtidigt som de löste brott. När jag kollar upp böckerna igen ler jag åt beskrivningen av storasystern Ginger som var ”förtjust i skägglurkar och bar själv postischer”. Det tar mig tillbaka en hiskelig massa år.
Och jag önskade att jag en gång i framtiden fick rida in en vildhäst och den skulle bara tillåta att ha mig på ryggen.
Många somrar spenderades i hammocken läsandes den ena boken efter den andra. Rekordet låg på nio under en och samma dag, men då frossade jag verkligen. Inte undra på att mina föräldrar försökte dra mig ur verklighetsflykten ibland så att jag inte missade vardagen också.
Men när jag tittar på dagens barn- och ungdomsboksdel i bokaffären har de minst lika roliga böcker nu. Om inte bättre. Jag önskar nästan att jag vore barn igen så att jag kunde kasta mig in i de olästa boksidorna. Det kanske är det jag ska göra i sommar, läsa barnböcker för hunden från hängmattan?