Träden står majestätiska på rad. De har stått här sedan början av 1100-talet och faktiskt undkommit alla typer av sågklingor.
De har sett århundraden passera förbi. Synd bara att de inte kan tala.
Då kanske de hade protesterat mer.
Jag måste erkänna direkt att jag inte är någon trädexpert och jag äger heller inte någon skog, men jag är en betraktare. Jag älskar att promenera i skogen och jag blir mer än deprimerad när jag ser alla kallhyggen. Jag förstår inte att man måste ta ned alla träd och lämna så djupa spår i naturen. De kallar det miljövård, men jag ser ingen direkt vård bakom alla sår utan mer jakt på mer pengar. Numera tror jag definitivt att man kan tjäna mer pengar på att behålla urskogen och ta betalat av turister för att besöka dem, än vad man kan tjäna på träden.
Det tar flera årtionden att skapa en likande miljö som förstörs under en eftermiddag.
Och sen klagar man på att älgen gör besök inne i förorterna. Det finns ju ingen skog kvar så var skulle han flytta?
Visste ni förresten att bara tre procent av regnskogen på Madagaskar fortfarande finns kvar? Samma siffra gäller även för Sveriges orörd skog. TRE PROCENT, smaka på det. Och nu vill man plocka bort delar av den också i Dalarna.
Låter jag negativ? Kanske det, men i mina ögon finns det bara en fara för jorden, vi människor. I stället för att försöka hitta liv på Mars och fundera ut hur det skulle vara att bo där, borde vi kanske ta hand om planeten vi har. Den planet som var ett paradis innan vi skulle börja ”ta hand om” den. Reglera rovdjursstammar, gallra träd, dämma upp floder och så vidare.
Var kan man egentligen hitta friden i dag? I naturen. Ett djupt andetag i en stor skog och man hittar lugnet igen. Eller varför inte på en klippa vid havet eller på en grön äng en varm soldoftande eftermiddag.
Jag samlar på naturupplevelser. Sådana med hunden, sådana med min man, ibland ensam.
Kommer i håg en speciell eftermiddag i en skog långt bort. Det var nästan magisk stämning. En nationalpark med jätteträd. Precis innan hade vi sett ett par unga svartbjörnar i diket vid vägen. Och nu skulle vi ge oss ut på en promenad. Man kunde nästan höra snörvlandet från björnarna. Och inte en enda kotte förutom oss. Ja, förutom de naturliga som gillas av ekorrar då.
Man kunde nästan känna de lurviga djurens närvaro, men de var nog inte ens i närheten. Vi sjöng ju så falskt.
En annan gång, en tidig morgon med daggdropparna fortfarande glittrande på grässtråna och en tokig hund som använde den täta mossan som en naturlig trampolin. Det var nästan så att jag som Sam skulle ha velat slänga mig i allt det gröna och rullat runt några varv.