Just nu befinner vi oss ungefär halvvägs in i sommarens transferfönster inom världsfotbollen. I princip varje dag klargörs ett klubbyte, den ena transfern dyrare än den andra. Och jag känner bara att för varje transferfönster som går blir sporten mer och mer som en pengastyrd industri, helt utan klubbkänsla.
Dagens fotbollsspelare är som legoknektar. De går dit lönechecken är störst. Det är väldigt sällan de är tålmodiga och väljer att stanna i klubbarna som get dem tillit och satt dem i centrum. De tar inte tid att bygga upp något från grunden. Istället ska de flytta till färdiga byggen där huvudrollsplatserna är tagna.
Som hängiven supporter är dagarna förbi då man kunde köpa en matchtröja med spelares namn på ryggen. Något år senare kan den spelaren, som ut mot media uttryckt sin stora kärlek för klubben, lika gärna lämnat den samma så fort ett mer lukrativt kontrakt dök upp. Men jag kan förstå att det är lockande när ett erbjudande som kan säkra ens familjs ekonomiska framtid läggs på bordet.
Men det hindrade inte Francesco Totti att vara trogen till sitt älskade Roma i 28 år. Han hade flera möjligheter att lämna till bättre lag med högre lön. Men i de kamperna vann kärleken varje gång. Spelare som Francesco Totti kommer nog aldrig mer komma. Och det känns jävligt tråkigt, för utan känslor, vad är sporten då?