Kurt, till vardags ordförande i Nyköpings Boxarsällskap, var med under Eriks år som amatörboxare och har haft honom som adept i yngre år.
– Jag har följt och hjälpt honom under alla år. Han var lika seriös då som nu. Väldigt noggrann och frågvis – allt för att det skulle bli rätt hela tiden, minns Kurt.
Med detta sagt så är förstås det som inträffat en hård smäll för honom.
– Man är ju självklart bedrövad. Det känns för jävligt helt enkelt, beskriver Kurt känslorna kring det inträffade.
I december 1988, i samband med ett junior-SM, fick Kurt själv genomlida en hjärnblödning av det ytligare slaget. Sista matchen under hans boxarkarriär skulle det visa sig.
– 10–15 minuter efter min match så krampade jag ihop, tydligen. Som Erik. Jag skulle sätta mig ner och kolla in min finalmotståndare, minns Kurt.
– Men till skillnad från Erik så behövde de inte gå in i hjärnan på mig. Det var bara några droppar från ett tunt blodkärl. Kroppen löste det automatiskt efter en viss tid även om det var kritiskt läge under ett par timmar, berättar han vidare.
Kurt var landslagsman men hann inte nå den världsnivå som hans adept Erik befinner sig på i dag.
– Precis som Erik var jag en boxare som rörde och skyddade mig bra i ringen – och fick på så vis inte så mycket smällar mot skallen. Jag kunde i alla fall själv fatta beslutet om att lägga av.
När han blickar tillbaka på sin egen olycka hittar han några potentiellt bakomliggande faktorer.
– Det var nog en kombination av överträning, utmattning och medicinering. Inte själva slagen. Men på den tiden så visste man ju inte bättre. Man körde bara på.
Han känner dessutom till boxare som just kört på – det vill säga kört vidare efter hjärnblödning.
– Nu minns jag tyvärr inte namnet på henne, men det var en svensk tjej som efter sin hjärnblödning inte fick dispens att boxas vidare här i Sverige. Då gjorde hon ett flertal proffsmatcher utomlands istället. Det finns flera fall.
Han poängterar samtidigt, under måndagskvällens samtal med SN-sporten, att det inte känns lönt att ge sig i kast med spekulationer innan det kommit fram mer information om rådande läge med Erik Skoglund.
– Och jag är ju ingen läkare, konstaterar Kurt.
Men…
– Jag vet att Erik gjort ett antal neurologiska undersökningar genom åren där skallen kollas. Hans karriär behöver inte alls vara över – men det är en senare fråga. Han behöver allt stöd och all rehab han kan få.
Oavsett Eriks boxningsframtid – Kurt ser fram emot att träffa honom igen.
– När han väckts igen ska jag se till att hälsa på honom. Jag står fortfarande honom och hans familj väldigt nära, avslutar Kurt Andersson.