Och för varje berättelse finns nog minst två till som aldrig kommer fram. För det kräver mod att berätta. Kanske särskilt om det rör sig om övergrepp som inte är regelrätta våldtäkter. Skammen hos den som blivit utsatt späs lätt på med tvivel. Var det egentligen så farligt? För den som berättar och får sin berättelse avfärdad kan skammen gå över till skuld.
Värst är det om en annan kvinna förminskar övergreppet. "Män är ju män", och så vidare... Tyvärr existerar det fortfarande. En ung kvinna jag känner som fick en hand uppkörd i skrevet på dansgolvet och polisanmälde detta fick i första kontakten med domstolen höra av ett kvinnligt biträde att " det här var ju inte så farligt". Tack och lov är hon stark nog att stå på sig och fick ett bättre biträde under själva rättegången och mannen dömdes. Problemet är inte nytt.
Hur ska vi få stopp på alla snabba händer, sexualiserat språk och oönskade blottningar om inte ens kvinnor kan enas om nolltolerans?
För sju år sedan gjorde Ekot en stor undersökning om sexuella trakasserier inom scenkonsten som visade att nästan varannan kvinnlig skådespelare som svarat drabbats. Dramatenskådespelaren Lena Endre ifrågasatte det statistiska underlaget i undersökningen och i en utfrågning i riksdagens kulturutskott, när hon tillfrågades direkt om hon verkligen inte varit med om några sexuella trakasserier på teatern svarade hon att " det är en sexuell bransch vi jobbar i, tar man på sig de glasögonen blir ju hela livet en sexuell trakasseri".
I dag är Endre en av de hundratals kvinnliga skådespelare som skrivit under uppropet # Tystnadtagning, där det vittnas om grova sexuella övergrepp i film- och teatervärlden. Det gläder mig att hon ändrat inställning. För hur ska vi få stopp på alla snabba händer, sexualiserat språk och oönskade blottningar om inte ens kvinnor kan enas om nolltolerans?