Jag log lite när Erik Skoglund var världsvan nog att klara fasaden när han ivrigt höll på att snubbla framför väntande stenhårde britten Callum Smith, som precis som jag hade tippat just hade valt honom.
Det är så jäkla stor skillnad på så många plan jämfört med killen som hade ångest i ett fängelseliknande rum på den före detta östtyska sportskolan i Güstrow. Då var det inte lika mycket flärd och harmoni direkt, men en bra grundskola i att inte förlora boxningsmatcher genom att skydda sig bakom vänsterjabben.
Långa boxare har inte passat Skoglund. Men för WBC:s tyngsta världsmästarbälte, som bara plockas fram vid de allra mest exklusiva tillfällena, så är Skoglund nu beredd att åka till Callums egen borg för att inte bara försöka kriga till sig det bältet. Jag håller med Skoglund om att vinnaren i den matchen kan ta hela World boxing super series då semimotståndet blir överkomligt för vinnaren.
Mm, vi snackar en samlad prissumma på nästan en kvarts miljard. Visst, går matchen i Liverpool där Callum Smith är uppvuxen och fortfarande bor blir han favorit. Skoglund måste göra sitt livs match, nöta ner Smith och ge honom en sen rond som den elfte senast mot Timy Shala hemma i Rosvalla.
Men tanken kittlar. Och det borde ju vara läge för de ofattbart många Liverpoolsupportrarna i Nyköpingstrakten – plus alla boxningsfans i landet – att försöka skapa en liten gulblå vägg.
Ska jag sätta det här i ett sammanhang så handlar det, enligt min mening, dignitetsmässigt om den största proffsboxningsmatchen med en svensk inblandad sedan Ingemar Johanssons möten med Floyd Patterson – snart 60 år sedan.