Antisemitismen har återigen lyft sitt hiskeliga anlete. Ett brandattentat utfördes i Göteborg. Talkörer av judehat skanderade i Malmö i fredags och på måndagen uppmärksammades ett försök till brandattentat mot ett judiskt kapell.
På papperet söks en slags förklaring i att USA:s president Donald Trump på sitt sedvanligt odiplomatiska sätt har markerat att Jerusalem ska ses som staten Israels huvudstad. I princip har detta inget med vardagslivet i Malmö eller Göteborg att göra. Ändå påverkas det.
Problemet är inte människor som är emot USA eller Israel. Problemet är det våldsamma hat mot judar i allmänhet som träder fram.
I Sverige har judiska församlingar och föreningar tvingats bygga allt tätare säkerhet runt gemensamma aktiviteter och lokaler. I städer som Malmö är hatet påtagligt att det har väckt internationell uppmärksamhet. Detta är en skam för Sverige, precis som med de nazister som tågar på våra gator.
Antisemitismen är samtidigt inte så utbredd i Sverige som den är i flera andra europeiska stater. Dess historia är likväl lång. Under 1900-talet uttrycktes hat mot judar främst via nazistiskt tankegods, i sin tur sprunget ur månghundraåriga förföljelser i Europa ofta med maktens och kyrkans goda minne. Dagens inhemska nazister är ännu ett huvud på denna hydra. Ett annat huvud utgörs av den antisemitism som frodas i Mellanöstern, med en minst lika lång historia och snarlika ingredienser, och når hit med dess flyktingar. Från stater där antisemitismen mer eller mindre är sanktionerad av diktaturen.
Hat mot judar är lika allvarligt som hat mot andra grupper. Även när hatet kommer från minoriteter som själva utsätts för rasistiska dåd eller hets mot folkgrupp.
Det demokratiska samhällets medborgerliga rättigheter formar ett givet bålverk mot judehat och all annan rasism, men det slår inte ut allt. Grundproblemet är inte att skyddsåtgärderna i Sverige för de hotade är alldeles för svaga. Grundproblemet är de antisemiter som ropar efter och tar till våld.
Efter helgens händelser råder ingen brist på politiker som markerar att antisemitismen inte har någon plats i vårt samhälle. En stor majoritet av befolkningen håller garanterat med. Hur förnekar vi då hatet plats och utrymme? Genom att bygga allt högre murar kring judiska församlingar och föreningars lokaler? Genom att uppmana svenskar av judisk tro och etnicitet att inte bära religiösa symboler eller undvika vissa områden?
Vänd huvuduppmärksamheten mot förövarna. Använd myndighetsmakten. Bevaka och åtala de som gör sig skyldiga till hets mot folkgrupp och våldsdåd. Skärp straffen. Använd utvisningsmakten när det är påkallat. Var återhållsam med demonstrationstillstånd. Ge inga offentliga medel till föreningar som uppmuntrar eller försöker dölja eller förminska antisemitism och andra former av rasism. Tillsammans kan vi göra mycken nytta, men inte utan gedigna verktyg och tydliga mål.