Välkommen till kommunikatörssamhället! Vi lever i en tid där antalet verksamma journalister, inte minst på lokal och regional nivå, har blivit färre. Samtidigt har de anställda kommunikatörerna inom kommun, landsting och myndighetssfären blivit fler. Läs gärna SN:s – och våra två systertidningars – artikelserie om kommunernas stigande kostnader för kommunikation och hur det offentligas behov av särskilda kommunikatörer har växt. Det säger något om vår tid.
Kommunikation är social hårdvaluta. Bär i minnet att den här utvecklingen har pågått parallellt med framväxten av sociala medier där en kör av röster – verkliga såväl som påhittade – gärna och flitigt har tagit tillfället i akt att sprida misstro och misstänksamhet mot eliter, medier, politiker, makt och myndigheter (se gårdagens ledare, SN 10/11).
Behovet av kommunikation för skattefinansierade verksamheter är mer komplicerat än det var i slutet av 1900-talet. Behovet av att via olika kanaler informera medborgarna, exempelvis om skattefinansierade tjänster, rättigheter och funktioner, är uppenbart. Till detta kommer givna krav på tillgänglighet och öppenhet.
Demokratiskt sett är det medborgarna som är ägaren att vara lojal mot. I de flesta situationer är den frågan inte svårhanterad, men det finns fallgropar. Verksamheter och reformer som utgör politiska stridsfrågor är inte lättkommunicerade, för den kommunikatör som vill hålla sig lojal med uppdraget utan att ställa sig på politikens ena, andra eller tredje sida.
Myndigheter på kommunal och regional nivå möts ofta med mer skepsis än statliga. Såväl kommuner som landsting, likt alla andra organisationer, bär på ett behov av att framställa sin verksamhet på ett hyfsat positivt sätt. Uppdraget offentlig kommunikation är en dans på slak lina. Det är förrädiskt lätt att kliva fel.
Den offentliga kommunikationen får inte förvandlas till den partipolitiska ledningens verktyg i kampen mot oppositionen eller andra kritiska röster. Den insikten bär garanterat de flesta offentliganställda kommunikatörer med sig i sin vardag, men gränsdragningarna är inte alltid givna. Särskilt problematiskt blir det om den icke-politiskt styrda kommunikationen används för att påverka nyhetsförmedling, begränsa negativa effekter av granskning eller kritik. Sådant får den politiska ledningen ta på egen hand, med egna resurser.
Moderaterna i Landstinget Sörmland har vid flera tillfällen under 2010-talet i sin oppositionsroll uppmärksammat riskerna med att mer rak verksamhetsinformation blandas med ideologiskt laddat material från arvoderade styrande politiker. Bland annat kan det ge intryck av beslut fattade av verksamhetens expertis plötsligt görs om till politikernas förtjänst – eller att lärare, vårdanställda eller miljöinspektörer lojalt jublar över politiska beslut. Denna svårighet kan uppstå oberoende av styre och det illustrerar en rågång som såväl politisk ledning som tjänstemannaledning måste anstränga sig för att hålla tydlig.