På söndag är det kyrkoval. Det stora hotet mot Svenska kyrkans demokratiska processer är det svaga valdeltagandet. Så länge lejonparten av dess medlemmar inte röstar i de val som påverkar hur kyrkan styrs, finns risken att högljudda minoriteter får orimligt stort inflytande.
Detta är en riskfaktor i alla föreningar, alla gemenskaper. Om ingen bryr sig nämnvärt kan några få göra gemenskapen stor skada. Därför är det viktigaste budskapet inför kyrkovalet på söndag att alla medlemmar noga ska fundera över sin röstmakt. Den som avstår bör ha ett tydligt argument för varför det inte spelar någon roll hur de olika nomineringsgrupperna kan forma kyrkans framtid. Det är även en demokratisk rätt att inte rösta, att inte tycka. Fast det går då inte för sig att komma och gnälla i efterhand.
Det spelar roll vad kyrkan säger och kyrkan gör. För dess 6.1 miljoner medlemmar och organisationens anställda är det något att värdera högt och vårda noga. Här spelar fallande medlemstal in. Om allt färre känner sig hemma, aktivt söker eller stöttar kyrkans gemenskap blir kraften i kyrkans röst allt svagare.
I söndagens Agenda ställde SVT frågan om kyrkan lutar för mycket åt vänster. Bland de medlemmar som inte lutar åt det hållet är svaret ofta ja. De kyrkoföreträdare med socialdemokratiska sympatier som intervjuades såg däremot inget problem. Motparten Erik Helmerson, ledarskribent på DN, fick framföra sin kritik och den tål tas på allvar. Inte minst om kyrkan är mån om att vara en plats med en bred port in och att kunna förmedla ett hemmahörande för en mångfald av individer och uppfattningar. Svaret på den utmaningen finns inte i historien, utan i hur kyrkan hanterar nutiden och möter framtiden.
Förvisso är det så att alla medlemmar i en bred folkkyrka har lika rätt och tyngd, församlingsmedlem eller biskop, men den som uttalar sig i organisationens namn har att ta aktivt ansvar för helhetsbilden. Alla medlemmar – även de tysta, de allt annat än radikala och icke-agitatoriska, ingår. I kärnan finns värden som samhörighet och samförstånd för det gemensamma bästa att verka för.
Kyrkan kan i sin samhällsroll aldrig vara opolitisk, men den kan frigöra sig från partipolitiska fällor, och noga vara uppmärksam på vilka färger man klär sin retorik i. Att ge sig in i vardagens partipolitiska konflikter om skattehöjningar och skattesänkningar, välfärdssystemens finansiering och organisering eller diverse utrikespolitiska stridsfrågor, riskerar att skada mer än det gynnar. Dessa ämnen är andra folkvaldas uppdrag, utifrån allmänna val – inte kyrkans anställdas i sin yrkesroll.
Ett samhälleligt och socialt engagemang, som Svenska kyrkan har som en del av trosgemenskapen, kan kanaliseras och uttryckas bättre, utan att luta sig åt eller låna slagord från partipolitisk vänster eller höger. I det nära såväl som det internationella. Kan den helhetsbilden behandlas seriöst under de kommande åren vore det välkommet – och sannolikt nyttigt.