Ni vet hur det brukar låta; fler måste åka tåg och buss, färre åka bil. Inte ens när vi talar om en fordonspark som kommit bort från fossila bränslen och radikalt minskat sina utsläpp, verkar det budskapet förändras. Regeringen har, via Energimyndigheten, exempelvis börjat undersöka hur biltrafiken ska tvingas betala kilometerskatt, bland annat för att ersätta ”förlorade” intäkter från skatt på utsläpp.
I sak är det i dag ofta effektivt när många kan åka samtidigt. Problemet är att detta allt för ofta formas till en order för medborgaren att underställa sig, inte som ett erbjudande om en bra resa anpassad för den som gör valet. Detta är en källa till varför kollektivtrafikpendlare ofta känner sig osedda och nonchalerade.
Ingen pendlar för att glädja kommunen eller statsmakten. Den smarta tätortsplaneraren tar höjd för att bra kollektivtrafik och smarta bilar existerar sida vid sida, också i övermorgon.
Att tjata om mer kollektiva transporter utan att lyfta resenärens villkor är missriktat. Ska kollektivtrafiken klara utmaningen från allt smartare, mer klimatanpassade bilar – kanske till och med självkörande - måste den personanpassade resan alltid stå i fokus. Kollektivtrafikens masstransporter – SJ, regionala kollektivtrafikmyndigheter och privata transportörer, måste helt enkelt bli bättre på att bejaka varje enskild passagerares behov, varje dag.
En viktig faktor är hur vardagspendlarna bemöts. Inte minst den som pendlar en längre sträcka varje dag har nytta av att kunna göra jobb, skolarbete eller uträtta privata ärenden under transporten. Så länge detta är möjligt kan skadan av en skakig infrastruktur, ideliga förseningar och trafikproblem åtminstone begränsas, i väntan på ett spårunderhåll värd namnet.
Ett enkelt sätt att närma sig varje passagerare är alltså att erbjuda tillgång till internet under transporten. Det här blir transportörerna allt bättre på. För en vardagspendlare kan en sådan detalj väga tungt i valet mellan tåg och bil. Åtminstone så länge vi inte har självkörande bilar.
Något liknande kan sägas om busspendlaren. Att inte forslas från port till port kan kompenseras av att kunna göra egen nytta under tiden. Alla kan inte jobba under en resa, men för de passagerare som kan är det en bra möjlighet att effektivisera arbetsdagen.
Inget av ovanstående minskar kraven på punktlighet eller ursäktar dålig information och service på andra områden. Pendlaren ska gynnas, inte nonchaleras. Att vardagsresenärer ska behöva packa för att bli stillastående, försenade eller lämnade åt sitt öde när transporten inte levererar enligt plan, är oacceptabelt. Så länge samhället vurmar för kollektiva transporter måste det alltid göras med utgångspunkten att varje resa är individuell. Resenären är inget själlöst gods. När transportören misslyckas ska kunden informeras och kompenseras på bästa sätt. Annars kommer längtan efter arbetspendling som är lättare att styra över själv att ta överhanden.