It-skandalen vid Transportstyrelsen, som nu granskas av riksdagens Konstitutionsutskott, KU, handlar lika mycket om regeringen som om myndigheten. När hemliga uppgifter lämnades oskyddade var det inte bara ett myndighetsfiasko utan även ett sammanbrott för regeringsförmågan.
KU har i uppdrag att få svar på vad som gick snett. Det är ingen rättegång, så vissa känsliga frågor kommer inte att bli fullödigt besvarade offentligt. Transportstyrelsen själv klargjorde dock häromdagen att samtliga uppgifter som ingick när it-systemen överfördes till drift utomlands, bör betraktas som röjda. Även om det inte är bevisat att dessa hamnat i "orätta händer".
Kanske är detta det största sammanbrottet av regeringsansvar på decennier. Självklart är de enskilda ansvarsfrågorna av centralt värde. Även om två ministrar samt statsministerns närmaste medarbetare redan fått sparken återstår ett flertal svar att lämna, inte minst vad gäller statsministerns roll.
Här finns även andra trådar att dra i. Hur pass mycket var det regeringens informella påverkan som bidrog till eller ledde till att sekretessbelagda uppgifter i så stor skala röjdes? Generaldirektören, som har fått sparken av regeringen och fått betala böter, har alla skäl att försvara sig. Men utifrån det hon har berättat påminner detta om något som Statskontoret (2013) sedan tidigare har uppmärksammat. Att en regering flitigt använder en mer informell styrning för att få myndigheter att göra som den vill. Dialog är nödvändig, men kan ta sig olika uttryck. I en annan rapport från Statskontoret 2016 framgår att myndighetschefer uppfattar det som att gränserna mellan departement och myndigheter ibland blir oklara. Den informella styrningen behöver granskas närmare.
Genom att sätta press på generaldirektörer och andra tunga myndighetsföreträdare – många gånger inte bara ytterst lojala sådana utan också partilojala – kan exempelvis opinionsmässigt känsliga åtgärder vidtas utan att regeringen öppet behöver beställa detta. Om it-skandalen har generaldirektören berättat att regeringens företrädare höll fast vid hur viktigt det var att projekten inte försenades, för att vissa utlovade reformer annars inte skulle kunna genomföras, som bonus-malus-systemet för fordonsskatt (DN 18/1).
Turerna efter it-skandalen visar också på hur laddad den här frågan var för regeringens del. Hur mycket sopades undan i panik när skandalen blivit offentlig? Kanske finns det inte bara en hund begraven, utan en hel kennel.
Det är demokratiskt grundläggande att det kan klargöras vad som fick en rutinerad generaldirektör att avisera ett kommande lagbrott som skulle exponera hemliga uppgifter. Trots Säpos varningar verkar regeringen ha blundat, fumlat eller i tysthet sanktionerat detta. Hur omfattande var det säkerhetspolitiska haveriet? Skandalens osynliga händer måste synas.