Fredagens två blodiga terrordåd i och nära Barcelona har åter satt islamistisk terror på nyhetsagendan. Den som misstänks för att ha suttit bakom ratten på den skåpbil som användes som mordvapen längs det kända promenad- och shoppingstråket Las Ramblas, är en tonåring.
Islamiska staten säger sig stå bakom. Dess utrymme krymper i Syrien och Irak, kalifatet går under i ruinerna och terroristsekten söker nya arenor. Bara under 2017 har det utförts sju attentat med fordon på folktäta gator i stora europeiska städer. Terror riktad mot civilbefolkning, massmord utan urskiljning och misskund, är ett tillvägagångssätt som ofta kännetecknar islamistisk terrorism i Europa. Det väcker förfäran, skräck och, inte att förglömma, en enorm ilska.
Det är lätt att i svaga stunder tappa tron på mänskligheten, på dess förmåga att samexistera med ömsesidig respekt, friheter och olikheter. Men terrorn ska aldrig få vinna mark på våra grundläggande värdens bekostnad.
För de islamister som för krig mot västerlandet – mot alla som inte delar dess slutsatser om hur livet ska vara eller ändas – är terrordåden brutal logik. De som vill så hat och skörda en slutlig strid utan nåd mot de förtappade, mot den moderna civilisationen, bejakar och legitimerar de grövsta av brott.
För de samhällen som drabbas är utsattheten desto större. Vårt vardagsliv bygger på att vi kan röra oss fritt, att vara som vi är, med ömsesidig respekt för andras rätt att göra detsamma, inte behöva huka oss under religiöst eller politiskt förtryck.
På många sätt kan dessa friheter symboliseras av folkmyllret längs Las Ramblas. Så många, så olika och från så många delar av världen strosande sida vid sida.
Den svårbesvarade frågan är hur vi effektivt skyddar varandra utan att ge avkall på de värden vi håller högt. Det lär krävas hårdare kontroller och än mer polisarbete runt om i Europa och vid dess gränser. Det krävs fler och mer djuplodande insatser i samhälleliga skuggmiljöer och rejäla resurser till anti-terrorarbete. Oavsett vilka samhällsomstörtande krafter vi talar om.
Terrorister behöver medhjälpare, de behöver stöd, gömställen och vapen. Då krävs nätverk och pengar. Rekrytering och hatpropaganda kostar, ytterst lite sker av sig självt. Att följa pengaspåren, även in i suspekta moskébyggen, att sätta dit finansiärer av hat, stoppa – och vid möjlighet utvisa – såväl hantlangare, uppviglare som hatpredikanter, är uppdrag som det demokratiska samhället måste ta på sig. Dess representanter måste ha maktmedel att effektivt utföra detta, inom rättsstatens principer och med den demokratiska statens våldsmonopol.
För massmördarna sitter inte bara bakom ratten. Någon stöttar, någon gömmer förövarna och beväpnar dem. Andra viskar och predikar att det är gudomligt belönat att mörda sina medmänniskor och förstöra det samhälle vi lever i. Om vi kan slå mot den brottsligheten och dess resurser, då minskar också utrymmet för terrorismen.