Alliansen i Nyköping stod pall för att Centerpartiet hoppade av från budgetarbetet med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Men den sprack definitivt på söndagskvällen, si så där 16 minuter i åtta. Då hade C förhandlat ihop sig med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om ett gemensamt styre i kommunen de kommande fyra åren.
Den som läst den här ledarsidan, som argumenterar utifrån Centerpartiets grundläggande värderingar, vet att detta inte var den lösning vi förordade. Men politik handlar ofta om långsiktiga garantier för hur politiken kan föras. Så har också skett. S har fått ge en hel del till C för att kunna behålla posten som kommunstyrelsens ordförande. Makten har alltid ett pris.
I förra veckans ledare listade vi ett antal tunga löften som C i valrörelsen hade gett till sina väljare. När treparti-samarbetet nu lanserades var flera av dessa löften också med i den gemensamma plattformen. C har på så vis dragit sina två nya samarbetspartier närmare det som Alliansen stod för i valrörelsen: hur skolorna i kommunen ska hanteras, hur relationerna till företagare ska förändras samt att den kommunala styrmodellen ska bytas ut. Där finns tydligen mer i uppgörelsen som inte har offentliggjorts än.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet gjorde sin stora förflyttning för flera veckor sedan. Då sattes V åt sidan, följt av en utsträckt hand över blockgränsen. Det gav napp, som synes. Och Vänsterpartiet kom i stället att definitivt säkra de tre andra partiernas styre. För S och V hade nämligen kommit överens vid sidan om. Ett antal platser i nämnder och styrelser byttes och V lovade med detta att stödja det nya styrets budget.
Alltså: S, C och MP fick majoritetslägen, V större insyn. Eftersom de tre kvarvarande Allianspartierna i opposition kan vinna en votering i Nyköpings fullmäktige om SD röstar på deras budget, krävs ett därför aktivt stöd av V för det nya kommunstyrets förslag. Eftersom C har krävt att V ska vara utanför blir det här alltså även en tolkningsövning om vem som har gjort upp med vem.
Det som följer är att SD blir av med sin vågmästarroll i kommunstyrelsen, budgetvoteringen eller nämnderna. Politiken blir en slags mitt i-variant, där de tre partierna förvisso lär dra åt olika håll, men att dragkamper lär landa någorlunda i mitten. Annars kommer inte samarbetet att hålla mandatperioden ut. Styret är en brygga mellan höger och vänster, på gott och ont.
Det högsta priset betalar förstås Alliansen, som samarbete och som kommunledningsalternativ. Fyrpartisamarbetet är nu spräckt för fyra år framåt. Det lär kraftigt påverka samtalsklimatet mellan partierna. Konstigt vore det annars. Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna bör nu, trots besvikelsen, noga hålla fast vid kärnan inom Alliansgemenskapen. Bara för att skiljelinjerna i kommunen har förflyttats finns inga skäl att låta sig dras närmare SD:s anti-liberala position.