Det har hänt något i svensk politik, SCB kom i tisdags med sin nya mätning och vissa partier har helt klart förflyttat sig sedan i våras. Moderaterna har etablerat sin nya partiledare, Miljöpartiet har fortsatt strulat internt, Sverigedemokraterna håller sin jämna nivå av företrädare som uppför sig ovärdigt, och de andra småpartierna knegar på. En mätning är inte ett valresultat, varför analyser av de samma alltid ska vara med en nypa salt.
Men det finns en poäng man kan göra av den förflyttning som skett med återgången till de trygga alternativen. Socialdemokratin som fenomen kämpar i rejäl motvind nere i Europa. Från att ha varit den dominerande kraften i politiken på vår kontinent under en stor del av den moderna historien har rörelsen slagits av misslyckande efter misslyckande i ett antal valrörelser. I det franska valet blev de nästan utraderade, en verklig chock för partiet som till så sent som förra perioden var dominerande i fransk politik. Den här osäkerheten, med dåliga val för de stora etablerade partierna och framgångar för mindre rörelser, inte sällan med populistiska lösningar åt både höger och vänster, är en stark trend.
Så har det även varit delvis för Sverige, exempelvis med framgångar för SD och MP, där väljare sökt alternativa lösningar och förkastat de gamla. Det är i ljuset av detta som SCB-undersökningen är särskilt intressant. S och M ökar igen, MP och SD krymper och även till viss del C. Väljarna tycks ha återfått en viss del av förtroendet för de starka etablerade krafterna och lockas inte längre lika mycket av ytterkanterna. De proteströster som baserades på ett antal frågor som väljare ville markera i har gett resultat i form av förändrad politik, och då verkar väljarna vara beredda att återkomma.
Är det kanske så att vi svenskar är bland de minst riskbenägna i Europa? Vi verkar helst vilja stanna i folkhemsfamnen vi är vana vid och rösta som vi alltid gjort. Det är i sig ganska häpnadsväckande att socialdemokratin går så starkt just här av alla länder, men kanske ingen slump. Sverige är, trots den senaste tidens hätska politiska debatt, ett homogent land där de allra flesta prioriterar konsensus. Att alla ska vara överens och att mycket ska få förbli som det alltid varit.
Både S och M har onekligen mycket arbete kvar, kanske framförallt med att hålla sina respektive småpartier kvar i riksdagen för att skapa ett ordentligt underlag. Men veckans mätning var onekligen en positiv signal. Risken finns bara att nästa års valrörelse fokuserar allt för mycket på hur vi ska återfå ett gammalt samhälle som kanske aldrig ens sett ut på det sättet vi föreställer oss, i stället för att tänka framåt på morgondagens lösningar.
Hanna Marie Björklund