I samband med att vårbudgeten presenterats har också oppositionspartierna tagit fram sina egna alternativ på hur de skulle styra Sverige om de hade makten. Centerpartiet, ett av de partier i svensk politik som just nu har starkast medvind, släppte i veckan sin skuggbudget.
En intressant spaning är att partiet väl lyckats fånga upp samtidens diskussion om var konflikterna numera finns i det politiska landskapet. Det är öppenhet och förändring som står emot nationalism och protektionism, en uppdelning som inte nödvändigtvis korresponderar med höger- och vänsterskalan. Det gällde i flera av de senaste stora valen i väst under året som gick. I debatten finns en tendens att dra denna konfliktlinje mellan stad och land. Detta är givetvis en förenkling, men likväl en retorisk figur som sprider sig och har fastnat i många politiska debatter, så även Sveriges.
Ett svar på denna uppställning är att inlemma problembeskrivningen i sin politiska argumentation och visa att man tar den på allvar. Bemöta den oro som finns om en splittrad opinion där människor som lever i samma land blir allt mer olika varandra.
Som ett parti som vill positionera sig som för öppenhet försöker Centerpartiet göra just detta. Deras budget heter ”så kan vi motverka klyvningen av Sverige” och innehåller en rad förslag för att minska klyftorna. Inte nödvändigtvis ekonomiskt, utan snarare vad gäller sådant som tillit och offentlig service. Ett förslag är för ökad rättssäkerhet och trygghet. Glesbygden har problem med stölder ute på gårdar och många av dessa brott utreds inte ordentligt eftersom de inte prioriteras. Här vill C göra mer för att lösa fler ”vardagsbrott”. Klokt tänkt, och förhoppningsvis går det att få praktisk tyngd bakom förslaget.
Ett annat förslag handlar om välfärdstillgänglighet. I Norge har en reform gjorts för att öka incitament för läkare att bosätta sig i glesbygd. Genom att tillåta små personägda vårdcentraler får fler läkare incitament att starta eget på landsbygden, det underlättas av att ta bort kravet på allmänmedicinsk specialistkompetens och i stället ställa krav på läkarlegitimation. Här har C fått positiva gensvar från läkarorganisationer själva, och i Norge verkar reformen fungerat väl.
Sämre är då det tredje stora förslaget om att stegvis skriva ner studielånet för alla som bosätter sig i vissa kommuner. Förutom de rent praktiska problemen, risker med folk som skriver sig på orter de faktiskt inte bor på, går det emot just iden om att alla medborgare ska vara lika. Landsbygden måste kunna göras attraktiv på andra sätt än denna typ av märkliga egna bidrag. Två av tre rätt från C vad gäller fler reformer för att hålla ihop landet med andra ord.
Hanna Marie Björklund