Den som minns sitt 1980-tal och sitt 90-tal vet hur svårt den kan bli när en regering bränner mer pengar och ökar kostnaderna mer än vad ekonomin klarar. I svallvågorna av den kris som formades under S-regeringen Carlsson (1988-91) och sedan sargade den borgerliga regeringen Bildt (1991-94), kom en budgetsanering som krävde stora uppoffringar för att få rätsida på svensk ekonomi.
S-regeringen Persson gjorde upp med främst Centerpartiet, över blockgränsen, för att få till en budgetordning som förmådde att värna svensk ekonomi från ännu en resa mot avgrunden. Det blev många och hårda åtstramningar under en längre tid.
Denna ordning, som även övriga Allianspartier och Miljöpartiet har accepterat, är ingalunda perfekt. En svaghet illustrerades när S-ledningen under Stefan Löfven i slutet av förra mandatperioden gjorde upp med MP, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna om att bryta ut en skattesänkning för att behålla höga marginalskatter. Detta var ett öppet svek mot andan i uppgörelsen – och det finns tyvärr inget som säger att något sådant inte kan hända igen.
Varken Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna har accepterat budgetordningen. Den som vill öka risken för kaos i svensk ekonomi och få en skakig budgetprocess har alltså sina givna vänner i kammaren.
Men ansvarskänsla har ett värde. Allianspartierna har hittills varit noga med att hålla på budgetprinciperna. Bland annat genom att inte bryta loss enskilda delar ur budgeten och underminera helheten. Tanken är att framför allt S i motsvarande situation skulle agera på samma sätt.
I veckan släpptes därför två reformer igenom som egentligen saknar majoritetsstöd i riksdagen. Den ena är en direkt feltänkt skatt på privata vårdförsäkringar. Att straffa pragmatiska lösningar som i sig minskar belastningen på den skattefinansierade vården, är helt enkelt dumt. Skatten slår med precision mot mindre företagare, vilket ni kunde läsa om i en debattartikel här i SN (9/5). Den andra skatteförändringen var ett skatteavdrag på fackligt medlemskap. Det finns betydligt klokare sätt att sänka skattetrycket. Och det utan att skapa en subvention där regeringen ger avdrag till LO-förbunden för att i nästa steg gynna Socialdemokraternas egen partikassa när LO-förbunden skickar en del av sina medlemsavgifter som stöd till S.
För de fyra partierna i Alliansen blev det ett tillfälle ta notan för att behålla ordningen och bara tugga i sig den många gånger välgrundade kritiken mot skatteförändringarna. Lite kan de skällas på, men mer hedras ändå. Reformerna hade kunnat stoppas, men till ett pris av en havererad budgetprocess, där det i förlängningen skulle bli omöjligt att regera i minoritet.
Mycket talar för att ovan nämnda skatteförändringar har kort livslängd. Nästa regering, sett till opinionsläget, kommer att luta mer åt höger än dagens – och då lär ett antal företagandefientliga skatter och tveksamma subventioner raskt bli historia.