Sven-Olov Sjödelius blev inte bara en av den så framgångsrika Nyköpings Kanotklubbs största. Han blev även en av de verkligt stora svenska olympierna med sina två OS-guld, i Rom 1960 och Tokyo 1964. Detta på samma distans som NKK:s senaste guld, som Henrik Nilsson tog i Aten 2004 tillsammans med Markus Oscarsson.
Sista gången som jag träffade Sven-Olov Sjödelius mindes jag under lång tid därefter hur extremt sympatisk och behagligt återhållsam han var när det gäller de egna helt fantastiska framgångarna. Det var en härlig försommardag 2013 uppe på trappavsatsen utanför NK-villan där en kanotutställning skulle invigas.
Sjödelius karriär tog fart just när kanotikonen Gert Fredriksson skulle till att avsluta sin. De hann med att ta ett OS-guld i K2 tillsammans, i Rom 1960. Sjödelius tackade Gert för en del av den grymma hårdheten som var skälet till att det blev två OS-guld, vilket inte direkt många svenskar kan ståta med.
Eftersom de fina minnena kom som rinnande vatten den där sommardagen så får ni Sven-Olovs egna korta beskrivning av karriären. Han var lovande redan som ungdom.
– Sedan spelade Gert Fredrikssons hårdhet en stor roll för det där sista klivet in i världseliten. Det gick ju bra i USM och sedan fick jag hänga med de stora grabbarna med Gert i spetsen ut på träning – det var väldigt hårt men nyttigt, sa Sjödelius den gången.
När det svenska laget skulle tas ut till OS i Rom 1960 var Gert precis på slutet av landets största OS-karriär genom tiderna. Strax innan loppet föddes den från början oväntade guldkonstellationen.
– Gert frågade om vi inte skulle prova att köra K2 vid OS-testerna i Karlstad. Och det gick ju bra. Vi vann det loppet och då sa vi att vi fortsätter väl så här – och det gick ju bra.
Fredriksson paddlade egentligen bara K1 och hade det loppet i kroppen när det var dags för K2 1000 meter. Jag har fått berättat för mig att inte många experter trodde att det var möjligt att ens hämta medalj. Men de skulle få fel. Minst sagt. K2-paret från Nyköping, där det skilde 14 år i ålder, vann guld – efter att Gert fräste ifrån mitt under loppet.
– Det var ju jämnt och jag åkte och tittade för att hålla koll på konkurrenterna. Det brukade jag göra. Men Gert paddlade alltid hårt hela vägen utan att vänta...nu skrek han ”kör nu för fasen!” och då var det bara att göra det. I mål skiljde det ju bara 18 hundradelar till tvåan – men det räcker ju bra.
I Tokyo 1964 var det dags igen. Då satt Sjödelius i en K2:a med Gunnar Utterberg.
– Då vann vi med sex tiondelar; gott om plats bakåt den gången jämfört med loppet i Rom, sa Sjödelius och jag minns fortfarande det plötsligt belåtna leendet från den där försommardagen.
Med då var även Stefan Lindeberg. Den före detta SOK-ordföranden och förbundskaptenen, säger att Sven-Olov Sjödelius helt enkelt var hans största inspirationskälla in i kanoten och elitidrotten. Bilderna på Sven-Olov Sjödelius och Gert Fredriksson från Rom-OS har liksom etsat sig fast.
– Sven-Olov Sjödelius har varit en stor förebild för hela min idrottsresa. Ändå från det att han skulle till Rom 1960 har Sven-Olov präglat mig. Sedan när jag kom från Katrineholm till Nyköping mötte jag en fantastisk person, på samma gång kreativ och lättsam, säger Stefan dämpat på långfredagen.
– Han var en nyckelfigur för Nyköpings kanotklubb under många år, inte minst under tävlingar. Han gjorde exempelvis ett jättejobb vid mästarmötena, med nytänkande. Publikmässigt, finansieringen...det var så underbart kul att jobba med Sven-Olov. Han hade ett sant hjärta för kanotsporten.
– Och jag kommer att behålla alla fina minnen.
Idrottshistoriskt håller Stefan med om att man lätt marginaliserar de som kom just efter Gert.
– Absolut, de hamnade i skuggan av Gerts fantastiska meriter. Men jag vet att Sven-Olov var trygg i sig själv. Han hade satsat hårt och lyckats och kände stor belåtenhet över det
Men Sven-Olov Sjödelius egen historia håller en enorm klass när Stefan Lindeberg tar på sig de idrottshistoriska glasögonen.
– Han tillhör ju de riktigt stora olympiska berättelserna. Han var ju så lågmäld som person, men jag vet hur hårt han fick jobba för sina framgångar. OS-guldet i Rom var FANTASTISKT. Jag menar, nästan ingen vila för Gert efter K1, alla krav som Sjödelius hade på sig som relativt färsk i de här sammanhangen. Det var väldigt stort.