I en kyrka är förstås det talade ordet det centrala. Men ibland kan sången och musiken vara den förnämligaste uttolkaren av budskapet och även vara det som når både lättare och djupare in i våra själar. Så därför är det viktigt med en kyrkokör och helst en som sjunger så bra och välrepeterat i sina fyra stämmor som i går.
Allt var ändå inte perfekt i går kväll, men heller inte någonting som störde särkilt mycket. Snarare lät det ofta imponerande säkert och starkt och så bra som man rimligen kan begära av en amatörkör när den gör sitt allra bästa.
Det var också roligt att se hur många som utstrålade sångglädje och kunde sjunga utantill och hålla ögonen på dirigenten, som i sin tur servade sina sångare med tydliga tecken och att själv sjunga texten för dem. Visst borde kören ha några fler män i stämmorna, men tenorer och basar höll i går ändå fin koll på både höjden och djupet.
► Här ett litet smakprov från konserten
En fin sak i går var också att visa upp att man tänker på återväxten genom flickkören Cantemus, som fick vara med en det sista och riktigt stora verket. Därmed fick vi också en inblick i hur det kan ha låtit i England i slutet av 1600-talet med gossar i körer och som solister i sopranstämmorna.
Verket var av Purcell och heter Come, Ye Sons of Art, away. Det visar också hur nära det var vid denna tid mellan att hylla Gud och hylla en kung eller drottning. För pukor och trumpeter går det åt i båda fallen, gärna D-dur, och mycket pompa och virtuosa löpningar för solisterna och så återkommande hyllningar från kören. Tur bara att Purcell visste att moll och allvar måste till emellanåt, gärna i en vacker långsam duett mellan en sopran och oboe, som i går. Och med den sköna barockklangen av gamla stråkar, inte minst spännande när den kommer krypande i djupet från en violone ihop med cello.
Mer pampigt och engelsk men från vår tid var George Rathbones festivitas-hymn Rejoice in the Lord Alway, där kören fick sjunga ut och även bäras fram av stora orgelns mäktighet och trumpetstämmor.
Allt får här inte plats. Men nämnas måste att kören har en stor tillgång i att ha två så bra sopransolister, som också hjälpte till med eftertanke och omväxling: Christine Ankarswärd med bland annat en solosång om den gode herden av Åke Kullnes; Magdalena Öhrling med de långa linjernas svävande flykt i Mozarts Laudate Dominum.