En bil svängde in på den tomma parkeringen. Ur klev en lång kvinna med svart hår, iklädd en lång vit kappa och basker.
Hon höll en liten handväska i ena handen och av de trummande fingrarna på lädret att döma väntade hon på något.
Några minuter senare kom någon gåendes över parkeringen. En lång, smal kvinna med långt, blont hår iklädd en svart skinnjacka med foder och höga stövlar kom fram till bilen. De båda kvinnorna klev in i bilen och så körde de iväg.
Roxanna kopplade i hörlurarna och tryckte sedan på play. Bandet rullade igång. En vit bil svängde in och en kvinna klev ut. Senare kom ytterligare en kvinna skyndandes över parkeringen. Sedan svängde de ut och försvann ur bild.
Roxanna spolade tillbaka, förstorade bilden och tittade på noggrant registreringsnumret, bilmärket och modellen. En vit Volkswagen Passat med registreringsnumret ML0K 5702.
Roxanna slog igen datorn. Sedan svängde hon runt stolen och tog upp telefonen.
‒Ja, det är Lizzy?
‒ Hej, jag tror att det blir svårare än vi trodde, sade Roxanna.
‒Varför? sprakade Lizzys röst i andra änden.
‒ Kollar du på numret och bilen ser du att det är Raquelle. Plus att den andra måste vara Veronica.
Det blev tyst i andra änden och Roxanna fortsatte:
‒Jag ringer Sandra och ber henne komma till platsen nu med en gång.
‒Klockan är elva, påpekade Lizzy.
‒ Ja, men det är vårt uppdrag.
‒Ok, jag kommer.
Något senare samlades de utanför biblioteket på samma parkeringsplats som bilen stått på bara en kvart tidigare. Roxanna undersökte om man kunde se vart bilen åkt, samtidigt som Sandra kontrollerade tider på inspelningen och Lizzy tog ner den lilla kameran.
‒Roxy! Liz! Jag har hittat nåt! ropade Sandra plötsligt.
De samlades runt henne och tillsammans studerade de filmen en gång till.
‒Kolla! Sandra pausade filmen. Lizzy lutade sig närmare och pekade sedan på en liten rosa prick i luften.
‒Tuggummit? frågade hon och blåste en bubbla i sitt eget.
‒Ja, och när använder Raquelle tuggummi? frågade Sandra.
‒När hon vet att vi ska komma. De kan innehålla dolda kameror och…
Mer hann hon inte säga förrän en liten smäll hördes från ett av däcken på Lizzys motorcykel.
‒ … och inbyggda bomber, fortsatte Sandra.
‒ Du skojar! suckade Lizzy.
‒ Vänta lite… det betyder att de vet att vi vet att de har ringen! Roxanna sprang mot sin motorcykel. Det är bråttom!
‒Vart ska du? undrade Sandra och slog igen datorn.
‒Och hämta ringen! ropade Roxanna. Åk med Sandra, Lizzy, och följ mig!
Lizzy var först framme vid motorcykeln och körde igång den.
‒Hör du! ropade Sandra som precis hann hoppa på innan Lizzy körde iväg efter Roxanna.
Det blev en lång väg att åka. Först skulle de åka på motorvägen ut från stan och ut mot det lilla samhället Pharagondaz. Det lyste i alla fönster under bron och om de hade haft tid att njuta av utsikten över havet och stadens alla ljus, hade de gjort det. Men tyvärr inte idag.
När de kom ner från bron svängde de av på en mindre, smalare väg som ledde ut över ett frosttäckt fält. Så kom de fram till en korsning av tre vägar.
‒Vilken väg? ropade Lizzy och satte ned foten på vägen.
‒ Jag tror att de körde åt… eh, vänta… låt mig tänka…, mumlade Roxanna.
Just då började det snöa. Mycket. Snart var hjulspåren helt borta under snön.
‒ Vad i helve…, sade Roxanna och slog handen på hjälmens visir.
‒ Vänta! Lizzy fällde ner stödet och hoppade av motorcykeln. Hon knäppte upp ena fickan i jackan och plockade fram en mobilliknande liten sak med fem knappar. Hon gick fram till Roxanna.
‒ Vad är det där? frågade Roxanna och fällde upp visiret.
‒Det här kan vara lösningen, började Lizzy. Det är en skanner som skannar vad som finns under ett högst tio centimeter tjockt lager, av i det här fallet snö.
‒Genialiskt, utbrast Sandra som kommit fram till de och tog sedan scannern.
‒Tryck här för att starta och där för att stoppa, instruerade Lizzy och pekade på en grön och en blå knapp. Men använd aldrig den röda knappen.
‒Okej, sade Sandra och började skanna. En röd laser utlöstes från en rund platta i baksidan på skannern och sedan pep den till. Sandra tryckte på blå knapp och gav den sedan till Lizzy.
Lizzy tittade på den lilla skärmen och kontrollerade sedan att den stängdes av ordentligt. Sedan satte hon sig på motorcykeln och vinkade till sig Sandra, och sade sedan:
‒Vänster.
‒Ok, svarade Roxanna och följde hennes instruktion.
De körde längs en smal väg kantad av höga tallar. Sandra skannade området med mobilen och upptäckte att hon aldrig varit där förut. Hon märkte också att vägen var längre och slingrigare än hon trott. Men när de till slut kom fram till en liten glänta mellan träden stannade de. Roxanna kollade klockan och insåg att det tagit en kvart att bara åka hit. Sedan stoppade hon mobilen i fickan och gick igenom att allt stämde:
‒Vit Volkswagen, registreringsnumret, avlägsen väg, två kvinnor varav en har svart hår…
‒Kolla här borta! ropade Sandra plötsligt.
De andra kom dit och alla tre ställde sig bakom en tjock tall.
‒Där, väste Sandra och pekade. Ett litet timmerhus utan fönster stod i den lilla gläntan och utanför stod en vit bil.
‒Det är de, viskade Lizzy tillbaka. Det måste vara Veronica och Raquelle.
‒Jag sa ju det, det är dom, sade Roxanna och började tyst gå över snön, bort mot stugan. Kom!
Tyst smög sig de fram över den nyfallna snön och när de kommit fram till huset väste Roxanna:
‒Sandra, du stannar här och ringer polisen. Lizzy, du följer med mig.
‒Uppfattat, sade de i mun på varandra.
Sandra tog upp mobilen medan Lizzy och Roxanna smög sig runt huset till andra kortsidan.
‒Vi måste komma in uppifrån på nåt sätt, viskade Roxanna och började fundera på lösningar.
‒Vad sägs om den här, uff, sade Lizzy och när Roxanna vände sig om höll Lizzy i en trästege som var minst två meter hög.
‒Snyggt, Liz, berömde Roxanna och log.
Tillsammans reste de stegen och klättrade en efter en upp på taket. Lizzy var nära på att trilla ner, för under
hennes fot lossnade plötsligt en isig takpanna.
‒Puh, sade Lizzy och torkade sig i pannan efter att Roxanna hjälpt henne upp. Det var nära!
‒Ja, men nu måste vi fokusera, sade Roxanna och tog av sig sin handske. Under den hade hon en ring som hon tyckte på och strax formades en brännhet laser som skar genom tegelpannorna hur enkelt som helst. Men tyvärr hann hon inte stänga av lasern i tid, för strax hade den bränt sig igenom hela taket.
Roxanna fick brått att stänga av den och sedan skymtade de en bränd fläck i ett skrivbord under taket.
Roxanna torkade sig i pannan.
‒Det var nära ögat, konstaterade hon.
Men så hördes plötsligt fotsteg i snön nedanför och precis som Lizzy skulle gripa tag i Roxannas hand för att dra sig högre upp, tog något tag om hennes fotled och drog ner henne på marken. Roxanna for efter utan att tänka sig för och kände sedan en hård smäll i bakhuvudet innan allt blev svart.
En stund senare vaknade Roxanna sittandes på golvet, och märkte till sin förvåning att hon var fastbunden i något. Hon vred på sig och hörde sedan en välbekant röst bakom hennes rygg som viskade:
‒Sitt still! Låtsas att du sover, annars märker de att vi hör dem.
Det var Lizzys röst.
Roxanna såg sig om i rummet och insåg att det var mycket större än det såg ut från utsidan. Det fick plats med
två låga bokhyllor ett skrivbord och två skinnfåtöljer, plus en kontorsstol och två pallar i trä. På väggen hängde det en spegel och på bordet stod stor stationär dator.
Så öppnades plötsligt dörren och de två kvinnorna klev in.
‒De kan bara ha varit två, konstaterade den med svart hår, Raquelle.
‒Ja, den tredje är ju ingenstans, tillade den andre, alltså Veronica. Hon slängde med det blonda håret och satte sig sedan vid datorn.
‒Det måste varit hennes hjul som sprängdes, sade Raquelle efter en stund.
‒Hm, svarade Veronica, helt inne i datorns värld.
Så hördes plötsligt ett tjutande utanför, det lät precis som sirener. Roxanna rätade på ryggen och tittade över Lizzys axel.
‒Jasså, du är vaken? Raquelle tornade upp sig framför de med sin franska brytning. Ni var då inga vidare spioner när det gäller själva jobbet. Men jag…
Mer hann hon inte säga förrän dörren slogs upp och två poliser klev in, med varsin pistol i händerna.
‒Upp med händerna! ropade de i mun på varann.
‒Aldrig i livet! ropade Raquelle tillbaka och sträckte ut ena handen och plockade upp en kabinettspistol från skrivbordet och riktade den bakåt mot Roxanna och Lizzy. Om ni tar ett steg till så…
‒Det gör du så lagom! ropade plötsligt Sandra, som smitit in mellan poliserna, och riktade ena handen mot henne.
‒Då gör du vad? sade Raquelle log ett ondskefullt leende.
‒Det här! sade Sandra och tryckte med lillfingret ner en knapp på ringens framsida och en röd laser sköt ut från diamanten. Den var nära att träffa Raquelle, men hon hoppade undan och istället skar lasern sönder hennes vita kappa, och inte henne.
‒H-hur? stammade Raquelle men sträckte upp händerna i luften, precis som Veronica redan gjort.
En stund senare var båda bortföra och Roxanna och Lizzy frisläppta och det var dags att åka hem. Sandra och Lizzy satt redan på motorcykeln och väntade på Roxanna, men precis när hon satt sig, kom hon på något.
‒Vänta, sade hon och höll upp handen. Sedan sprang hon tillbaka in i stugan. Några minuter senare kom hon ut med en ring i handen.
‒Vad är det, Roxy? undrade Lizzy när hon återigen satte sig på motorcykeln.
‒Ringen! Roxanna höll den i luften och satte den sedan på fingret. Vi höll på att glömma det vi kom hit för!
Sedan körde de iväg i den kalla vintermorgonen.